Räknar ned.....

Pustar åter igen ut, för den här gången. Vet inte varför men den här provsvängen var värre än någonsin. Kan inte heller riktigt känna mig glad för det negativa beskedet. Kan vara för att det varit mycket runt omkring, sjukdomar och andra bekymmer. Men givetvis är jag glad!! OM provet i höst ser bra ut... Då kan man börja hoppas på riktigt!! Men det är långt till dess, mycket hinner hända på 6 månader.

I onsdags när jag snöade in med Kristian Gidlund, både på Play, hans blogg och rent musikaliskt så gick jag även igenom lite gamla inlägg från "den tiden". Jag dör... från april 2011 gjorde ont att läsa. Jag känner mentalt känslan, smärtan, tröttheten.... Hoppas aldrig få uppleva den igen!

Viktigast på dagen

Frukosten är dagens viktigaste måltid. Jag vill gärna sitta länge och njuta, äta helgfrukost alla dagar,  frukostbuffe, mer eller mindre nyttig. Det handlar om att börja dagen lugnt och fint. Däremot kan jag inte äta frukost direkt när jag vaknar utan behöver någon timma på mig. Hur som, det passar ju inte att frukostera flera timmar en vanlig vardag, speciellt inte när man har en hungrig liten aktiv kumpan.

Litens mage börjar ju stabilisera sig, äntligen. Det gör att man gärna fortsätter med det som fungerar för honom. Vi blandar, mjölkfri och inte. Det gäller både gröt (Plommongröt med Mjölkfri banangröt)  och välling (Mild fullkornsvälling med Mjölkfri havrevälling). Det gör ju att det blir lite mildare för hans mage (och lite bättre för ekonomin med) Vi har ju förstått att han inte är intolerant utan "bara" känslig. Men efter några veckors ytterligare experimenterande så har vi hittat produkter från Semper som passar. Sen att blanda lite plommon, banan eller päron i maten eller till är ju aldrig fel. Nestles gröt, Sinlac är ju även den ett bra alternativ, men nu när Liten måste träna på gluten så undviker vi ju den.

Och där återkommer jag till de lugna sköna lååååååånga helgfrukostarna. Det är liksom inte möjligt med en hungrig liten en och har man dessutom en tid att passa.... Behöver jag säga mer? Av den anledningen (och även lite viktnedgång....) passar Wellness mig perfekt! Jag vet sedan tidigare att jag har svårt att få i mig järn men i Wellnesspack for women finns den mängd järn (och folsyra) som jag behöver. Utöver det får jag i mig flera vitaminer och omega 3. Dessutom en liten svart tablett som innehåller antioxidanten astaxantin. Den motverkar hudens åldrande och skyddar mot solens skadliga strålning. Idag bestod frukosten av Natural balance shake choklad som ger mig den näring och protein jag behöver. Den ger mig mättnadskänsla och hjälper dessutom till att hålla min blodsockernivå jämn under hela dagen. Till det en energigivande Botanical infusion revitalise. Den ger mig energi och får min senila, hormonrubbade hjärna att tänka bättre ;)

Så är man fit for fight igen! Kan behövas då det blir en intensiv dag.... 

Skickat från min Samsung Mobil

Så.....

Nu har jag kikat tillbaka i bloggen och sett att jag nästan inte skrivit något om mitt "nya" liv. Jag har gjort antydningar och om man orkar läsa alla listor av olika slag så finner man säkert något där. Det var mycket negativt på slutet. Dels efterskalv av sjukdommen men även svek och ledsamhet från så kallade vänner. Jag ville inte skriva så mycket här eftersom jag inte alls visste vilka som läste och eftersom vissa använde mina ord emot mig så blev det ett enkelt val att låta bli så klart.

Det har gått lite mer än 2 år sedan det blev klart att jag var sjuk. En kamp som, så här efteråt, "bara" varade i ca 10 månader. 10 månader av ens liv är ju ingenting! Men de 10 månaderna var det värsta någonsin. Att gå från nyskild, ganska glad singel/ensamstående mamma till någon som gett upp. Som inte ser värdet i att överleva ens för sina barn. Jag visste att de skulle ha det mycket bättre hos sin far och varför skulle jag då kämpa emot?! Jag kunde ju bara ge med mig, låta smärtan bli kort och avsluta. På sommaren stod det klart, min kropp gav upp. Jag hade nu ett val.... Jag kunde fortsätta min medicinering och se om kroppen orkade. Med risk att dö av ex lunginflammation, hjärtflimmer eller någon annan typ av infektion. Eller så slutade jag med mina mediciner. Skulle då låta kroppen återhämta sig, men sjukdomen skulle ju inte bromsas utan snarare eskalera. Inget lätt beslut. Ska man välja pest eller kolera? Vid den här tidpunkten, när läkaren ringde, var jag med Mor och Syster på Gotland. Jag hade bestämt mig för att återhämta mig så gott det gick och valde att ignorera det samtalet. Jag tänkte inte låta dessa tankar förstöra vår semester. Jag hade några veckor tidigare träffat en ny bekantskap. Någon som kanske kunde bli en god vän. Vi hade lite kontakt under veckan på Gotland och det var skönt att skriva med någon som egentligen inte kände mig. Som inte visste något om min Ex-man, om mina barns sjukdomar, om min sjukdom osv. Det gav hjärnan andrum och till viss del en tidsfrist. Ändå visste jag ju att tiden var dyrbar. När jag kom hem fortsatte jag kontakten med min nyfunne vän och någon vecka senare fattade jag mitt beslut. Sittandes på hans Harley Davidsson mitt i natten på en motorväg i Dalarna. Där i mörkret bakom visiret rann tårarna men allt blev så klart. Vad fanns det att fundera på?!! Klart jag skulle kämpa!! Fanns det verkligen något annat alternativ? Dagen efter återupptog jag behandlingen med cytostatikan och det gav ju tydligen resultat. Kroppen klarade det!! Det tog givetvis ytterligare 3 månader men i oktober var allt borta!! Frisk är jag ju inte, inte än... Men har klarat av 1½ år av prover som varit negativa hela vägen. Så nu är det bara att hålla tummar och tår att det fungerar i 1½ år till!!

Sen kommer ju det där kruxet med att bli "frisk". Tron om att allt kommer bli som det var. Kroppen bara spritter till och fungerar klokrent. Så blir det ju inte, inte för mig iallafall. Tillslut insåg jag att kampen inte var över. Hjärtat var trött, lungorna fungerade inte riktigt som de skulle, alla muskler och leder var till viss del förtvinade. Då orkade inte psyket mer! Jag hade ju redan under sjukdomstiden ätit anti depressiva mediciner och jag tyckte att jag var stark. Men nu föll allt hela världen. När jag inte orkade jobba grävde jag ned mig i sängen, vägrade gå upp. Jag var ju ändå värdelös! Klarade inte av att jobba, kunde inte försörja mina barn. Den nya bekantskapen som under dessa månader blivit en varm kärleksrelation fick ta upp en kamp som jag är helt övertygad om att han inte hade räknat med. Men han fanns där, varje dag, vid min sida. Ibland låg han bara där bredvid mig i sängen, sa inget, kanske inte ens rörde vid mig. Han bara fanns liksom! Han visade mig att han inte skulle svika. Han släpade ut mig på sin motorcykel i november fast det var frost på nätterna. Det var ju något som befriade hans huvud från onda tankar, det var något som han visste fungerade. Frysande och huttrande på något fik i Gysinge, Storvik eller kanske Järbo satt vi och skrattade. Pratade om allt annat än dåligt mående. Pratade om alla som stirrade på oss där vi kom, alla som trodde vi var knäppa. Så där höll vi på ända till Annandag jul då det var dags för hojen att få sin vintervila och lite välbehövlig kärlek. Det var också den tiden det tog att hitta tillbaka. Sakta sakta återvände jag till mitt liv, till jobbet, till mina Oriflammor. Det är mer än ett år sedan. Jag hade som mål att äta frukost med barnen varje dag. Det var mitt krav på mig själv så jag tog mig upp ur sängen. Jag fixade det, nästan alla veckans dagar! Givetvis kämpar jag fortfarande, men jag se framsteg hela tiden. Det gäller att skynda långsamt. Men jag har nya äventyr framför mig och dem vill jag ju inte missa. Så då är det bara att fortsätta ge järnet!

Bekämpar dåligt mående

Jag kommer missa min tid hos Annika idag. Det känns inte så bra.För att försöka hantera det så försöker jag kämpa med min läxa. 

ATT ACCEPTERA! 

Inte det lättaste vill jag lova. Jag ska acceptera vad som händer, hur jag känner för det och hur jag hanterar det och går vidare. Väldigt mycket att tänka på i min hjärna. Försöker gå igenom situationer och händelser i min vardag. 

Hur tänkte jag? Vad gjorde jag? Varför? Vad hände sen? Hur kan jag förändra situationen? Kunde jag gjort annorlunda? 

PROVA!! Jag lovar att ni kommer få en del att fundera på :)

Vill verkligen!!

Jag hoppas innerligt att det äntligen har vänt! Känner att både kropp och huvud mår bättre och jag trivs på jobbet. Imorgon är det dags för första provtagningen sedan jag blev "frisk" och det är klart att det känns nervöst men inte på långa vägar så jobbigt som det varit tidigare. Så jag konstruerar vidare och njuter av att våren är här!

Trevlig lördag

Våra "grannar" på rastplatsen bjöd oss på mycket skön fikamusik

Spelschemat för den intillliggande festivalen

450 kr är dock för mycket för min lilla plånka......

Utställning i Vilhelminaparken

Riktigt fin!!

Men denna fick min röst! Utan tvekan!!

Ytterligare rastplats-grannar ;)

När man inte tänker...

Alltså... Hur kan man glömma att man inte åkt bil till affären?!! Måste bara vara jag som lyckas med ngt dyligt! Hur som, flera liter mejeri, vatten, läsk, juice väger lite. Andra pausen på vägen då mina händer nog börjar bli självmordsbenägna...

Skingra tankar...

På plats i gräset, ryggen mot en tall, för att avnjuta lite fina bilar

Fick en trevlig förfrågan i förrgår. Efter många om och men, funderingar hit och dit så tackade jag ja. Så igår drog jag på mig skinnbrallor och gränslade en HD för första gången på 15 år. Mitt mål var att skingra tankarna som snurrar runt i mitt huvud. Koppla bort svåra beslut. Det lyckades ganska bra, någon timme. Sen satte det igång igen, fast i mycket högre takt.

Ganska uppfriskande att gråta i 120 km i timmen.... 

Tack vare en vän och dessa tankar så fattade jag iallafall det där jävla beslutet!! Med start igår kväll....

Sommaruppehåll

Eller vad kallar man det? Bloggtorka kanske...
Det hände en hel del runt omkring mig och flera personer, mer eller mindre vänner/bekanta visade sig inte vara de jag trodde. De sa, gjorde saker. Behandlade mig och flera i min omgivning på ett mycket respektlöst vis. Pga det så valde jag att sluta skriva här. Jag kände att det inte fanns någon anledning att de skulle ha någon mer insikt i mitt liv. De som fortfarande står mig nära har jag ju kontakt med på andra vis och de behöver ju sällan få reda på saker via den här bloggen (ni vet alla vilka ni är!! <3) Hur som helst så saknar jag ju mitt bloggande. Även om jag sällan har något vettigt att komma med så tömmer man ju hjärnan på lite svammel.
Månaderna har gått, jag kämpar vidare med min sjukdom. Det har på något vis blivit vardag och jag tror inte mina nära märker att jag är sjuk. Jag väljer ju att inte visa mitt dåliga mående och de gånger det visar sig är ju om jag exempelvis är onykter (inga kommentarer på det!!) Det enda som syns är ju avsaknaden av mitt hår. Tråkigt men även det har man ju vant sig med. Men inombords värker varje cell! Varje muskel ömmar, varje led knakar, alla köttlar sväller, slemhinnor torkar ut. Energi och ork existerar inte... Framtidstro och livslust, vad är det?!!
Myndigheter och förvaltningar gör ju inte saken enklare. Inkomster från sjukpenning, bostadsbidrag och a-kassa strular till max då det ska in nya papper konstant. Skulder hopar sig! Har underbara D som verkligen ställt upp! Utan honom och min plastfarsa så hade jag vid det här laget varit hos kronofogden.
Rent emotionellt, mentalt, psykiskt så skulle jag inte överlevt detta halvår om det inte vore för världens bästa N. Hon har skällt, bråkat, tjatat, tvingat mig ur sängen vid flertalet tillfällen. Fått med mig till stranden, på stan eller bara ut för en öl. Tillfällen som fått mig att orka leva vidare när det varit som värst. Hon har fått mig att inte ge upp, att andas vidare. Att se någon typ av strimma ljus lång, långt bort i denna långa mörka tunnel. Vad skulle jag gjort utan dig?!!
Barnen har sommarlov, vilket innebär att alla regler och rutiner slås på ända. Jag lägger ingen energi på att fixa till det heller utan vi får ta dagen som den kommer och lyssna på vad våra kroppar vill - antar jag. Ansvarslöst? Nja, man får helt enkelt välja sina konflikter och just nu är det mitt minsta och sist prioriterade problem när fjortisdottern sover till 13 eller lill-fisen spelat x-box mer än två timmar per dag. För att inte tala om mitt eget ansvar som familjeöverhuvud. Förra veckan frågade Exet om han fick dammsuga hemma hos mig... Det är helt enkelt inget jag prioriterar. Den lilla ork jag har vill jag lägga på annat. Ingen har väl dött av lite damm?!!
Nu ska jag försöka sova lite. Sitter på färjan, Destination Gotland till fastlandet. Har varit där en veckan med Mor och Syster. Men nu är vi som sagt på väg hemåt, klockan är 4.52 och det är två timmar till landstigning. Så lite sömn kan nog sitta fint :-)
Välkomnar åter er stackare som fortfarande kikar in här! Hoppas ge er lite mer av intresse framöver :-)