Man tager vad man haver

Förra veckan hittade Maken en resesäng på en loppis i kvarteret bredvid. Perfekt att ha med på sommarens motorcykelturer eller som här, när jag jobbar i Lyan. Liten kan vara med och assistera men jag behöver inte oroa mig för att han skadar sig eller river ned alla intressanta produkter. 

En vän hälsade på och berättade att det var någon som skänkte just en sån. Perfekt tänkte vi, då kan vi ha en på övervåningen med, där det fortfarande inte är allt som är barnsäkrat eller i sommar på terassen där vi för tillfället inte har något räcke. När vi väl kom hem var ena sidan trasig och Maken skulle kika på den sen, men eftersom jag har dåligt med tålamod så fixade jag lite.... Fungerar ju för stunden, eller hur? ;)

Ska man våga vara glad?

Förra hösten så "råkade" vi bli gravida... Det var faktiskt så!! Jag hade precis slutat med cellgifter och hade dessutom spiral. Då bör man ju vara ganska safe kan man tycka. Men icke, plusset var lika stort och blått för det. Vi hade ju ganska klart för oss att ingen av oss ville ha fler barn. Vi var klara, våra barn var stora nu. Även om det var rätt beslut så kändes det givetvis tungt att bege sig till kvinnokliniken för en abort. Om något kunde få det att kännas lite bättre så var det att embryot antagligen skulle stötas bort när man avlägsnade spiralen i vilket fall. Den tanken gjorde att jag kunde lägga bort skulden från mig själv på något vis. Lätta på min ångest. Hela processen gick bra och fysiskt så återhämtade jag mig förvånansvärt bra med tanke på hur nedgången min kropp var. Några månader gick men jag kunde inte bara släppa det. Ville jag verkligen inte ha fler barn? Så gammal var jag ju inte heller..... Många tankar som snurrade. Runt jul så satt Mannen i tankar och jag funderade givetvis vad som störde. Han berättade att han grubblat på precis samma sak som mig. Ingen av oss hade velat säga något, antagligen för att inte påverka varandra. Vi pratade till och från om detta. Dagar och veckor... Tillslut så kom vi fram till att vi inte skulle skydda oss mer. Vi skulle inte försöka, inte kämpa, utan bara se vad som hände. Min kropp var ju trots allt ganska paj så det kanske inte alls skulle fungera igen. 

I månadsskiftet april/maj så kände jag igen symptomen i min kropp. Men inget positivt svar. Någon vecka gick, fortfarande inget. Pratade med min Barnmorska och tog ett test där. Det var positivt! Jag visste att jag kunde min kropp utan och innan! Vi var glada och spänningen fyllde våra liv för några veckor. Tills jag insåg att det ändå inte kändes rätt. Konstigt mol i magen, värk nedåt ryggslutet och inte alls så ömma bröst, eller så illamående som jag var tidigare. Även dessa symptom kände jag igen sedan 12 år tidigare. Kvinnokliniken igen och där fick vi det bekräftat, Utomkvedshavandeskap! En enorm klump uppenbarade sig i magen. Nu var det kört! De skulle ta bort min sista, min enda äggledare! Det var ju vad de gjorde förra gången. Så nej,vi skulle inte bli föräldrar någon mer gång. Prover togs och vi skulle avvakta de svaren innan någon åtgärd togs. Ledsamheten rev i bröstet och frustrationen av att allt bara misslyckas var tillbaka. Provsvaren kom och efter ytterligare ett par turer så beslutade man att det inte behövdes operation. Man kunde avbryta graviditeten med hjälp av ett cellgift. Det skulle göra så att kroppen tog upp den lilla vävnaden och äggledaren skulle räddas. Så alltså... Cellgift in i kroppen igen. En spruta i vardera skinka och ont som f****n. Hur skulle vi reagera? Bädda ned oss i sängen och inte kika fram på ett tag? VÄGRA!! Vi satte oss på hojen, drog till Dalarna och hittade ett mysigt vandrarhem. Vi åt gott och njöt av varandras närvaro. Dagen efter besökte vi Orsa björnpark och efter ett tag kände jag smärtan komma. Dags att åka hem. Dagar och veckor efter detta är nog inget jag vill minnas. Jag mådde så fysiskt dåligt, ont och obehag.Psykiskt kunde jag hantera det, jag hade bestämt mig för att vägra falla ned igen. Ledsamheten fanns där, men ångesten och depressionen fick inte tillträde. Sommaren gick och när augusti var på intågande så bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Vi åkte på en mc-semester där vi också förlovade oss. Där bestämde vi oss för att försöka till november (för en vår/sommarbebis) och sedan lägga ned. Vi har redan fina barn och fungerar det inte så ska man inte fortsätta kämpa. Vi måste vara glada åt det vi har och njuta av vår framtid tillsammans. Det beslutet stärkte oss båda och vi hade en underbar semester vecka på alla småvägar runt Mälaren.

Redan i september......

Ingen tvekan där inte....

Hur skulle vi göra nu då? Skulle vi vara glada? Ganska omgående fick vi tid för ultraljud. För att bekräfta att allt var som det skulle, att det låg rätt. Vilket det gjorde!!! Men jag kunde inte vara glad... Jag vågade inte! Det som jag förra gången hade velat skrika ut till hela världen, ville jag inte att någon skulle veta. Mannen försökte få mig att "tina" upp. Men jag hade mina mål. Att efter det, då ska jag slappna av. När vi gjort det så kan vi pusta ut. Men det blev inte så... Det var som att jag hade en spärr i huvudet som hela tiden intalade mig att något kommer bli fel även denna gång. 

• 8 veckor inskrivning
• 10 veckor läkarbesök
• 12 veckor minskad risk för missfall
• 13 veckor KUB-test
• 15 veckor kommer jag inte ihåg vad min ursäkt var....
• 18 veckor ultraljud
• 20 veckor HALVTID!
• 24 veckor nu kan de klara för tidigt födda

När vi kommit halvvägs då fick Mannen panik. Då insåg han att det var så kort tid kvar. Vi som inte fixat något, vi som knappt berättat för någon. Det fanns ju ingen tid kvar!! Han var ju knäpp!! Det är ju jul/nyår! Hela långa våren är ju kvar! Men då där någonstans i de diskussionerna insåg jag att de har koll på oss. De kollar att bebisen har det bra. Jag känner hur den rör sig varje dag och skulle det avta så är det ju bara att söka vård. I de tankarna fick jag ett lugn. Det var i det lugnet som jag lade upp en första gåtfull bild på Instagram. Ingen självklar gravidmage, men en antydan... Det var befriande! Några kommentarer kom och försiktigt bekräftade jag deras misstankar. Nu var det officiellt! Vi väntade barn!

Några veckor senare tog jag denna bild.

Vecka 23

Så.....

Nu har jag kikat tillbaka i bloggen och sett att jag nästan inte skrivit något om mitt "nya" liv. Jag har gjort antydningar och om man orkar läsa alla listor av olika slag så finner man säkert något där. Det var mycket negativt på slutet. Dels efterskalv av sjukdommen men även svek och ledsamhet från så kallade vänner. Jag ville inte skriva så mycket här eftersom jag inte alls visste vilka som läste och eftersom vissa använde mina ord emot mig så blev det ett enkelt val att låta bli så klart.

Det har gått lite mer än 2 år sedan det blev klart att jag var sjuk. En kamp som, så här efteråt, "bara" varade i ca 10 månader. 10 månader av ens liv är ju ingenting! Men de 10 månaderna var det värsta någonsin. Att gå från nyskild, ganska glad singel/ensamstående mamma till någon som gett upp. Som inte ser värdet i att överleva ens för sina barn. Jag visste att de skulle ha det mycket bättre hos sin far och varför skulle jag då kämpa emot?! Jag kunde ju bara ge med mig, låta smärtan bli kort och avsluta. På sommaren stod det klart, min kropp gav upp. Jag hade nu ett val.... Jag kunde fortsätta min medicinering och se om kroppen orkade. Med risk att dö av ex lunginflammation, hjärtflimmer eller någon annan typ av infektion. Eller så slutade jag med mina mediciner. Skulle då låta kroppen återhämta sig, men sjukdomen skulle ju inte bromsas utan snarare eskalera. Inget lätt beslut. Ska man välja pest eller kolera? Vid den här tidpunkten, när läkaren ringde, var jag med Mor och Syster på Gotland. Jag hade bestämt mig för att återhämta mig så gott det gick och valde att ignorera det samtalet. Jag tänkte inte låta dessa tankar förstöra vår semester. Jag hade några veckor tidigare träffat en ny bekantskap. Någon som kanske kunde bli en god vän. Vi hade lite kontakt under veckan på Gotland och det var skönt att skriva med någon som egentligen inte kände mig. Som inte visste något om min Ex-man, om mina barns sjukdomar, om min sjukdom osv. Det gav hjärnan andrum och till viss del en tidsfrist. Ändå visste jag ju att tiden var dyrbar. När jag kom hem fortsatte jag kontakten med min nyfunne vän och någon vecka senare fattade jag mitt beslut. Sittandes på hans Harley Davidsson mitt i natten på en motorväg i Dalarna. Där i mörkret bakom visiret rann tårarna men allt blev så klart. Vad fanns det att fundera på?!! Klart jag skulle kämpa!! Fanns det verkligen något annat alternativ? Dagen efter återupptog jag behandlingen med cytostatikan och det gav ju tydligen resultat. Kroppen klarade det!! Det tog givetvis ytterligare 3 månader men i oktober var allt borta!! Frisk är jag ju inte, inte än... Men har klarat av 1½ år av prover som varit negativa hela vägen. Så nu är det bara att hålla tummar och tår att det fungerar i 1½ år till!!

Sen kommer ju det där kruxet med att bli "frisk". Tron om att allt kommer bli som det var. Kroppen bara spritter till och fungerar klokrent. Så blir det ju inte, inte för mig iallafall. Tillslut insåg jag att kampen inte var över. Hjärtat var trött, lungorna fungerade inte riktigt som de skulle, alla muskler och leder var till viss del förtvinade. Då orkade inte psyket mer! Jag hade ju redan under sjukdomstiden ätit anti depressiva mediciner och jag tyckte att jag var stark. Men nu föll allt hela världen. När jag inte orkade jobba grävde jag ned mig i sängen, vägrade gå upp. Jag var ju ändå värdelös! Klarade inte av att jobba, kunde inte försörja mina barn. Den nya bekantskapen som under dessa månader blivit en varm kärleksrelation fick ta upp en kamp som jag är helt övertygad om att han inte hade räknat med. Men han fanns där, varje dag, vid min sida. Ibland låg han bara där bredvid mig i sängen, sa inget, kanske inte ens rörde vid mig. Han bara fanns liksom! Han visade mig att han inte skulle svika. Han släpade ut mig på sin motorcykel i november fast det var frost på nätterna. Det var ju något som befriade hans huvud från onda tankar, det var något som han visste fungerade. Frysande och huttrande på något fik i Gysinge, Storvik eller kanske Järbo satt vi och skrattade. Pratade om allt annat än dåligt mående. Pratade om alla som stirrade på oss där vi kom, alla som trodde vi var knäppa. Så där höll vi på ända till Annandag jul då det var dags för hojen att få sin vintervila och lite välbehövlig kärlek. Det var också den tiden det tog att hitta tillbaka. Sakta sakta återvände jag till mitt liv, till jobbet, till mina Oriflammor. Det är mer än ett år sedan. Jag hade som mål att äta frukost med barnen varje dag. Det var mitt krav på mig själv så jag tog mig upp ur sängen. Jag fixade det, nästan alla veckans dagar! Givetvis kämpar jag fortfarande, men jag se framsteg hela tiden. Det gäller att skynda långsamt. Men jag har nya äventyr framför mig och dem vill jag ju inte missa. Så då är det bara att fortsätta ge järnet!