Och Sonen kämpar vidare...

Stegringen av Sonens medicin har komplicerat situationen. Han krampar oftare, både petite och grand mal, är aggressiv och orolig. Hans läkare funderar över vad som inte fungerar och det gör ju givetvis jag och Exet med. Klart man blir orolig när sitt barn inte mår bra.
Igår var det iaf dags för ytterligare ett EEG. Det börjar bli en vana och det märks att Sonen vet precis som gäller. Nu är det bara att vänta på provsvaren från Uppsala och se vad barnneurologen Amir och hans läkare Erik kommer fram till.

Dag 6 - Vad får mig att le

Mina älskade "små" och deras små underbara gåvor!

Dag 3 - Det jag avgudar

Mina underbara barn så klart!! Här är de två år :-)

P.s Har försökt att vända bilden men det verkar inte fungera när man lagt in inlägget från mobilen tyvärr :( D.s

Saknar...

Vet inte för vilken dag i ordningen som jag ligger i sängen och funderar över meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Varför ska man finnas?

Jag tackar alla mina vänner som verkligen har ställt upp. Vännerna M och N som alltid funnits via sms, msn och FB. För en fylla, fika eller promenad (även om jag varit för svag för det så har erbjudandet funnits) Vännen J som när jag inte svarat i telefonen, kommer och våldgästar och bokstavligen släpar upp mig ur sängen och trycker i mig mat. Släpar med mig på sociala tillställningar där jag verkligen inte kan rymma in i min sjuka värld.

Jag vill även tacka min Exman, som ställer upp mer än han behöver. Med handlingar, matlagning, städning och även värme vissa nätter när ensamhet och ledsamhet känns för jobbig.

Sen så klart mina underbara små, som låter mig sova. Som hjälper varandra med saker när jag inte orkar. Som bara ger en tröstande kram. Jag älskar er mer än ni kan ana!!!

Sen måste jag ju ge en eloge till dem som inte vet hur jag mår, hur de ändå har tålamodet med den totalt ostabila människa. Som helt plötsligt slutar heja på affären och tittar i marken. Som inte svarar i telefonen, men skickar ett sms 3 sekunder efter. Som är förvirrad och knappt vet vilken dag det är, ger fel tider, datum....

Jag vill även tacka alla er som läser här. Några som ger tröstande kommentarer, andra som ger sig tillkänna genom besöksräknaren. Det gläder att ni läser även om jag kan tänka mig att det inte är så underhållande läsning just nu....

Slutligen måste jag ju säga att JAG SAKNAR ER TVÅ, MINA UNDERBARA!!! Vill känna era armar, gråta mot er axel, höra era tröstande ord. Bara känna er närhet i tystnaden, vetskapen att ni finns och att jag vet att ni förstår utan att jag säger något. Hur ni ser i mina ögon, trots att jag säger att det är bra. Att ni hör i min röst, fast jag sväljer gråt. Jag vet att ni finns där, bara ett klick bort. Men....

Glada nyheter

Dags för återbesök för Dotter och allt såg bra ut!! Vad skönt!! Hon behöver bara ha mitellan vid behov men ska fortfarande vara mycket försiktig. Hon får inte stöta i eller ramla på axeln osv. Vi tog en Dagens på Köpis innan det var dags att dra sig tillbaka. Mysigt att ha lite kvalitetstid. Idag åker ju de älskade "små" till sin far så man måste ta vara på mystillfällena.

Dagen idag

Dåligt med sömn inatt. Känner saknaden efter närhet och värme. Jag är inte ett dugg rädd för ensamhet, att vara singel eller något inom den genren. Jag bara behöver någon intill. Någon som tröstar och förstår. Någon som ligger nära, att känna den varma huden, utandningsluften i nacken. 

I vilket fall så fick jag med nöd och näppe iväg barnen till skolan (Dotter till sin Far för ett tandläkarbesök) i tid. Borde lägga mig igen... Men då förlorar man ju liksom hela dagen. Städar lite och sorterar papper. Hittar ett brev.... Handskrivet från Exmaken, det han skrev i augusti innan vi bestämde oss för att skiljas. Hans handstil och hans ord, fina, vackra. Rakt in i hjärtat! Det tillsammans med trötthet fick mig att åter bryta ihop. Gråta över sjukdom, ovisshet, förvirring. Vill bara vrida fram klockan några månader, se vad som hänt. När jag liksom inte har behövt fatta alla beslut, väntat på alla prover osv.

Sen funderar jag lite över en person... Någon som verkligen behandlat mig som pestsmittad. Inte svarat på tilltal och varit otrevlig i skrift. Sen helt plötsligt så svarar man, tar egna engagemang i konversation och verkar mycket nyfiken på min blogg.... Av vilken anledning?!

Vid lunch hörde Exet av sig och det blev premiärfika i solen på min balkong. God delicatoboll och en härlig kopp Latte.

Båda barnen hade kompisar med hem och för en stund fanns det inte plats för mig. Ha ha ha! Härligt när det är liv och rörelse. Mår ju bra när barnen har vänner och att de dessutom väljer att vara hemma hos mig eller deras Far. Det bör ju vara ett tecken på att man är en ganska ok förälder - hoppas jag.... Stänger in mig i sovrummet för att organisera några beställningar. En vecka kvar av Katalog 4 och jag vill gärna att ni beställer lite mer ;)

Dagens måste är kvällens möte med Sandvikens IF ungdomskommitté. "Vår" kanslichef ska sluta och föreningen väljer att inte tillsätta den positionen. Detta innebär att det kommer läggas mer ansvar på oss ledare och för att kunna strukturera det så startas en kommitté för det. Mycket bra initiativ men kanske inte rätt timeing för mig att ta på mig mer ansvar. Mötet var trots detta intressant och flera andra verkade riktigt engagerade så då kan vi ju verkligen samarbeta mot ett gemensamt mål.

Men nu sitter jag här.... Mitt i natten...
Vill åter inte gå till den tomma, kalla sängen...

Ja...

Så efter mitt trevliga besök gjorde jag ett försök att plocka lite. Hoppades kunna övertyga Dotter att dammsuga när hon kom hem. Sonen spelade ett tag till innan det var dags för honom att förbereda sig för kalas, Faster fyller 40 idag. Sen blev det tyst... Pratade en lång stund med Underbara M-L på msn och sen blev det soffan framför mina fyra sällskapsdamer från New York ;) Där jag tydligen passade på att somna med. Även om jag mår bättre så känner jag att orken inte finns... Att man legat vaken och funderat halva natten hjälper ju givetvis inte heller. Vaknade inte förrän barnen kom hem igen och då blev det ju fullt ös på en gång. Glömde givetvis att fråga Dotter om dammsugningen innan badet och efter vet jag att det är dömt, eftersom då kan hon ju bli ofräsch... Får helt enkelt vara skitit på golven ett tag till.

Så vad händer på Sportlovet? Känner lite ångest för de kommande tre dagarna då barnen är hos mig. Jag vill ju liksom kunna hitta på något med dem, men vad? Svårt när man inte får bada, anstränga sig, helst inte köra bil, inte bära tunga kassar osv... Man känner sig lite begränsad minst sagt!

Lördag morgon

Man skulle kunna tro att jag dansat hela natten. Det är så jag ser ut när jag tittar mig i spegeln och det är så min kropp känns. Men det var jag inte utan jag hade en lugn kväll hemma med mina små. Vampire diarys och James Bond på tvn.

Tidigare var jag till Mamma på jobbet. Där ska min Lilla Skitbil få vila i helgen. Den behöver lite värme och kärlek. Mycket fukt på insidan, så pass att torrbollen inte hjälper. Kan bero på att jag saknar mattor i bak där barnen sitter med sina snöiga skor. Detta resulterar ju i att jag inte bara får skrapa rutornas utsidor utan även på insidan. Men Exet hittade små mattor i källaren så då tänkte jag låta den tina och torka upp lite innan jag lägger i dem. Han, Exet, skulle ut så det passade utmärkt att han kom efter i sin bil. Så kunde jag sedan skjutsa honom dit han skulle och ta med bilen hem.

Normalt när han är ut så brukar jag höra något från honom. Något sms, eller att han vill ha skjuts... När jag vid två skjutsade hem en vän så hade jag fortfarande inte hört något. Det gör ont i hjärtat och det är då tankarna tar fart. Jag är en person som liksom vill veta, det kan vara tider eller platser för samlingar. Matönskemål osv. Ovetskap för mig är rena mardrömmen!! Det får mina tankar att skena som vilda hästar. Nu mer än någonsin.... Så från att han kanske var lite full och åkte hem tidigt (vad vet jag) till att han ska gifta sig i morgon med typ Angelina Jolie, de anmäler mig till Soc för jag är psykstörd och så tar de givetvis vårdnaden om barnen.

Natten har varit jobbig, snaran runt halsen har suttit där, tightare än någonsin och badrumsgolvet har varit en kär vän. Jag kan nog varje fläck på det snart....

Jag är trött i både kropp och själ... Känner att orken håller på att ta slut. Det är nu jag inser, att steget är inte så långt. Om man nu skulle vilja.....

Stressig morgon

Sista gången jag tittade på klockan inatt var 4.30. Så det var tungt när klockan ringde i morse. Så tungt att jag inte hörde min överhuvudtaget. Men jag väcktes av Dotter som normalt ligger in i det sista.... Panik!! Men vi kommer iväg och de kommer i tid till skolan.

Innan avfärd hinner de dock fira sin Mor på.......

(En dag som jag för övrigt planerat att ignorera :( )

Räcker liksom för att tårarna ska spruta!!

Jag älskar er mina små!!

Helgen

Ångesten från fredagsnatten satt in långt på in lördagens kväll... Man håller god min och vill göra allt med barnen. Men om barnen inte vill vara med dig då? Hur klarar man det då? Dotter bänkade sig vid sin tv med datorn i knät. Sims och bloggen fick hennes fokus... Sonen spelade 64an i sitt rum. Med lite övertalning fick jag ut dem i vardagsrummet till Mello och vi började titta tillsammans. Men tillslut gjorde datorn oss sällskap och Sonen spelade på sin mobil. Dotter säger till mig "Ska inte du hitta på något?" Lördagkväll!!! I samma veva får jag ett meddelande från en vän. Så det slutar med att jag bestämmer träff med henne någon timme senare. Barnen sitter kvar vid tvn, tittar på film. Jag går iväg en sväng, kopplar bort alla onda tankar. Dotter sms:ar att Lillebror sover och att hon lagt sig. Jag dröjer mig kvar och spelar ett parti biljard. Kroppen är svag när det är dags att gå hem, lyckas få skjuts efter vi ätit en tunnbrödrulle. Sängen är skön men det är i badrummet jag sover även den här natten....

Masar mig till sängen innan barnen vaknar. Vi har en lugn dag innan vi åker för att hälsa på Plastfarsan. Stannar hos Vännen N på vägen, som har lite saker till mig (visar i morgon)

I morgon ja....ALLA HJÄRTANS DAG!! Mår så illa över detta!! Inte direkt för att vi brukade fira det eller så. Men för att man ser dessa hjärtan överallt... I alla butiker, på hemsidor, i posten och i dator via mail eller FB. Man blir konstant påmind om att man är ensam liksom. Det skär i hjärtat och jag tror att jag ska vägra gå ur sängen i morgon. Lite svårt dock... Om man ska till läkaren.

Bäddsoffa is da shit!

Tycker ni som jag att det är dags att skaffa en ny tv?!