Ska man våga vara glad?

Förra hösten så "råkade" vi bli gravida... Det var faktiskt så!! Jag hade precis slutat med cellgifter och hade dessutom spiral. Då bör man ju vara ganska safe kan man tycka. Men icke, plusset var lika stort och blått för det. Vi hade ju ganska klart för oss att ingen av oss ville ha fler barn. Vi var klara, våra barn var stora nu. Även om det var rätt beslut så kändes det givetvis tungt att bege sig till kvinnokliniken för en abort. Om något kunde få det att kännas lite bättre så var det att embryot antagligen skulle stötas bort när man avlägsnade spiralen i vilket fall. Den tanken gjorde att jag kunde lägga bort skulden från mig själv på något vis. Lätta på min ångest. Hela processen gick bra och fysiskt så återhämtade jag mig förvånansvärt bra med tanke på hur nedgången min kropp var. Några månader gick men jag kunde inte bara släppa det. Ville jag verkligen inte ha fler barn? Så gammal var jag ju inte heller..... Många tankar som snurrade. Runt jul så satt Mannen i tankar och jag funderade givetvis vad som störde. Han berättade att han grubblat på precis samma sak som mig. Ingen av oss hade velat säga något, antagligen för att inte påverka varandra. Vi pratade till och från om detta. Dagar och veckor... Tillslut så kom vi fram till att vi inte skulle skydda oss mer. Vi skulle inte försöka, inte kämpa, utan bara se vad som hände. Min kropp var ju trots allt ganska paj så det kanske inte alls skulle fungera igen. 

I månadsskiftet april/maj så kände jag igen symptomen i min kropp. Men inget positivt svar. Någon vecka gick, fortfarande inget. Pratade med min Barnmorska och tog ett test där. Det var positivt! Jag visste att jag kunde min kropp utan och innan! Vi var glada och spänningen fyllde våra liv för några veckor. Tills jag insåg att det ändå inte kändes rätt. Konstigt mol i magen, värk nedåt ryggslutet och inte alls så ömma bröst, eller så illamående som jag var tidigare. Även dessa symptom kände jag igen sedan 12 år tidigare. Kvinnokliniken igen och där fick vi det bekräftat, Utomkvedshavandeskap! En enorm klump uppenbarade sig i magen. Nu var det kört! De skulle ta bort min sista, min enda äggledare! Det var ju vad de gjorde förra gången. Så nej,vi skulle inte bli föräldrar någon mer gång. Prover togs och vi skulle avvakta de svaren innan någon åtgärd togs. Ledsamheten rev i bröstet och frustrationen av att allt bara misslyckas var tillbaka. Provsvaren kom och efter ytterligare ett par turer så beslutade man att det inte behövdes operation. Man kunde avbryta graviditeten med hjälp av ett cellgift. Det skulle göra så att kroppen tog upp den lilla vävnaden och äggledaren skulle räddas. Så alltså... Cellgift in i kroppen igen. En spruta i vardera skinka och ont som f****n. Hur skulle vi reagera? Bädda ned oss i sängen och inte kika fram på ett tag? VÄGRA!! Vi satte oss på hojen, drog till Dalarna och hittade ett mysigt vandrarhem. Vi åt gott och njöt av varandras närvaro. Dagen efter besökte vi Orsa björnpark och efter ett tag kände jag smärtan komma. Dags att åka hem. Dagar och veckor efter detta är nog inget jag vill minnas. Jag mådde så fysiskt dåligt, ont och obehag.Psykiskt kunde jag hantera det, jag hade bestämt mig för att vägra falla ned igen. Ledsamheten fanns där, men ångesten och depressionen fick inte tillträde. Sommaren gick och när augusti var på intågande så bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Vi åkte på en mc-semester där vi också förlovade oss. Där bestämde vi oss för att försöka till november (för en vår/sommarbebis) och sedan lägga ned. Vi har redan fina barn och fungerar det inte så ska man inte fortsätta kämpa. Vi måste vara glada åt det vi har och njuta av vår framtid tillsammans. Det beslutet stärkte oss båda och vi hade en underbar semester vecka på alla småvägar runt Mälaren.

Redan i september......

Ingen tvekan där inte....

Hur skulle vi göra nu då? Skulle vi vara glada? Ganska omgående fick vi tid för ultraljud. För att bekräfta att allt var som det skulle, att det låg rätt. Vilket det gjorde!!! Men jag kunde inte vara glad... Jag vågade inte! Det som jag förra gången hade velat skrika ut till hela världen, ville jag inte att någon skulle veta. Mannen försökte få mig att "tina" upp. Men jag hade mina mål. Att efter det, då ska jag slappna av. När vi gjort det så kan vi pusta ut. Men det blev inte så... Det var som att jag hade en spärr i huvudet som hela tiden intalade mig att något kommer bli fel även denna gång. 

• 8 veckor inskrivning
• 10 veckor läkarbesök
• 12 veckor minskad risk för missfall
• 13 veckor KUB-test
• 15 veckor kommer jag inte ihåg vad min ursäkt var....
• 18 veckor ultraljud
• 20 veckor HALVTID!
• 24 veckor nu kan de klara för tidigt födda

När vi kommit halvvägs då fick Mannen panik. Då insåg han att det var så kort tid kvar. Vi som inte fixat något, vi som knappt berättat för någon. Det fanns ju ingen tid kvar!! Han var ju knäpp!! Det är ju jul/nyår! Hela långa våren är ju kvar! Men då där någonstans i de diskussionerna insåg jag att de har koll på oss. De kollar att bebisen har det bra. Jag känner hur den rör sig varje dag och skulle det avta så är det ju bara att söka vård. I de tankarna fick jag ett lugn. Det var i det lugnet som jag lade upp en första gåtfull bild på Instagram. Ingen självklar gravidmage, men en antydan... Det var befriande! Några kommentarer kom och försiktigt bekräftade jag deras misstankar. Nu var det officiellt! Vi väntade barn!

Några veckor senare tog jag denna bild.

Vecka 23

Hemma från jobbet... IGEN!! :-(

Blir så less! Varför kan det bara inte fungera? Jag försöker verkligen, så gott jag kan. Men det går inte, sjukdomarna avlöser varandra och jag har hittills inte jobbat en full vecka. Jag måste vara en arbetsgivares mardröm... För att inte tala om kollega. Jag blir ju liksom opålitlig. De kan inte planera med mig. Inget kul alls!! I vilket fall, lite piggare idag, tror jag. Verkar kunna stå upp utan att svimma iaf och har inte blödigt näsblod än. Man ska vara glad för det lilla ;-)
Jag hoppas iaf att jag piggar på mig under dagen då Tidningscupen (en av sveriges största inomhusturneringar i fotboll. Sandvikens IF är arrangör och det äger rum i Göransson arena) invigs idag. Har ju för första gången inget lag att coacha men jag planerar ju att vara där en del ändå. Speciellt eftersom jag och Genssy har en mysig dejt där... *hemlighetsfull*

Skingra tankar...

På plats i gräset, ryggen mot en tall, för att avnjuta lite fina bilar

Fick en trevlig förfrågan i förrgår. Efter många om och men, funderingar hit och dit så tackade jag ja. Så igår drog jag på mig skinnbrallor och gränslade en HD för första gången på 15 år. Mitt mål var att skingra tankarna som snurrar runt i mitt huvud. Koppla bort svåra beslut. Det lyckades ganska bra, någon timme. Sen satte det igång igen, fast i mycket högre takt.

Ganska uppfriskande att gråta i 120 km i timmen.... 

Tack vare en vän och dessa tankar så fattade jag iallafall det där jävla beslutet!! Med start igår kväll....

Nattedepp

Sitter och läser lite bland mina egna inlägg. Känner att det inte är många det senaste halvåret som är av positiv karraktär. Det känns i hjärtat... Jag som normalt är en positiv människa.

Fastnade vid detta inlägg ( Jag dör... ) och inser att inget har förändrats, symptomen är det samma men man har på något vis accepterat. Man ställer in sig på att det är så det ska vara liksom. Hur sjukt är inte det?!!

För att inte tala om detta inlägg som min dotter skrev.... Min dotters blogg Det gjorde ont att läsa då, kan inte påstå att det gör mindre ont just nu

Sen den där skiljsmässan... Livet... Jag har fortfarande inte lämnat in det där papperet och jag funderar fortfarande över vad som vore bäst för barnen när jag går bort...

Men sen finns ju inlägg som fortfarande värmer när man blir påmind :) T som i Trevligt förmiddagsbesök eller Så får man ett brev

Känslomässigt blev det i allafall och nu ska jag torka mina tårar och krypa in mellan lakanen
NattiZ!

Sommaruppehåll

Eller vad kallar man det? Bloggtorka kanske...
Det hände en hel del runt omkring mig och flera personer, mer eller mindre vänner/bekanta visade sig inte vara de jag trodde. De sa, gjorde saker. Behandlade mig och flera i min omgivning på ett mycket respektlöst vis. Pga det så valde jag att sluta skriva här. Jag kände att det inte fanns någon anledning att de skulle ha någon mer insikt i mitt liv. De som fortfarande står mig nära har jag ju kontakt med på andra vis och de behöver ju sällan få reda på saker via den här bloggen (ni vet alla vilka ni är!! <3) Hur som helst så saknar jag ju mitt bloggande. Även om jag sällan har något vettigt att komma med så tömmer man ju hjärnan på lite svammel.
Månaderna har gått, jag kämpar vidare med min sjukdom. Det har på något vis blivit vardag och jag tror inte mina nära märker att jag är sjuk. Jag väljer ju att inte visa mitt dåliga mående och de gånger det visar sig är ju om jag exempelvis är onykter (inga kommentarer på det!!) Det enda som syns är ju avsaknaden av mitt hår. Tråkigt men även det har man ju vant sig med. Men inombords värker varje cell! Varje muskel ömmar, varje led knakar, alla köttlar sväller, slemhinnor torkar ut. Energi och ork existerar inte... Framtidstro och livslust, vad är det?!!
Myndigheter och förvaltningar gör ju inte saken enklare. Inkomster från sjukpenning, bostadsbidrag och a-kassa strular till max då det ska in nya papper konstant. Skulder hopar sig! Har underbara D som verkligen ställt upp! Utan honom och min plastfarsa så hade jag vid det här laget varit hos kronofogden.
Rent emotionellt, mentalt, psykiskt så skulle jag inte överlevt detta halvår om det inte vore för världens bästa N. Hon har skällt, bråkat, tjatat, tvingat mig ur sängen vid flertalet tillfällen. Fått med mig till stranden, på stan eller bara ut för en öl. Tillfällen som fått mig att orka leva vidare när det varit som värst. Hon har fått mig att inte ge upp, att andas vidare. Att se någon typ av strimma ljus lång, långt bort i denna långa mörka tunnel. Vad skulle jag gjort utan dig?!!
Barnen har sommarlov, vilket innebär att alla regler och rutiner slås på ända. Jag lägger ingen energi på att fixa till det heller utan vi får ta dagen som den kommer och lyssna på vad våra kroppar vill - antar jag. Ansvarslöst? Nja, man får helt enkelt välja sina konflikter och just nu är det mitt minsta och sist prioriterade problem när fjortisdottern sover till 13 eller lill-fisen spelat x-box mer än två timmar per dag. För att inte tala om mitt eget ansvar som familjeöverhuvud. Förra veckan frågade Exet om han fick dammsuga hemma hos mig... Det är helt enkelt inget jag prioriterar. Den lilla ork jag har vill jag lägga på annat. Ingen har väl dött av lite damm?!!
Nu ska jag försöka sova lite. Sitter på färjan, Destination Gotland till fastlandet. Har varit där en veckan med Mor och Syster. Men nu är vi som sagt på väg hemåt, klockan är 4.52 och det är två timmar till landstigning. Så lite sömn kan nog sitta fint :-)
Välkomnar åter er stackare som fortfarande kikar in här! Hoppas ge er lite mer av intresse framöver :-)

Livet

Jag rotade lite i en gammal kartong, letade efter gamla läkörhängen eftersom jag tappade mitt ena under badkaret. Då hittade jag den här lilla asken. Min vigselring med briljanter från vårt 10 åriga äktenskap och förlovningsringen som har 15 år på nacken... Många år!! Kantade av lycka, sorg, glädje, ledsamhet men mest KÄRLEK!

På onsdag har det gått 6 månader sedan vi lämnade in vår skiljsmässoansökan. Det innebär att kommande 6 månader måste vi båda, separat, lämna in ett skriftligt intyg om hur vi vill fortgå. Vill vi fullfölja skiljsmässan eller vill vi fortsätta vara gifta? Det är många funderingar som far igenom huvudet. Framför allt vad gäller min hälsa. Om jag (Gud förbjude!!) skulle gå bort, om jag inte återhämtar mig från den här sjukdomen. Då är det ju bäst för barnen om vi fortfarande är gifta. Då går allt mitt tillbaka till J och Barnen. Det blir liksom okomplicerat. Men vill vi vara gifta då? Nej, det vill ju ingen av oss... Men ibland så blir ju inte allt som man vill heller. Jag vet inte om Exet sitter med ett färdigskrivet papper och bara väntar på den dagen. Men vi bör ju kanske diskutera saken....

När vet man vad som är rätt?

Kidnappade från mamma

Men vill ha egen skolåda!!
Här tillbringar jag iaf resten av eftermiddagen. Sönderstucken i både fingrar och armveck, läsandes biverkningar på medicin. Sen lyckades jag givetvis halka på parkeringen :-( Slog huvudet så jag känner mig lite yr, armbågen med det sönderstuckna armvecket fick sig en törn och jag tror att tummen är stukad. Så jag blir kvar i soffan, tyckandes synd om mig själv....

Jag slutar aldrig förvånas....

Planerade ju en sammankomst av tjejer tillsammans med D´s flickvän. Hon hade på det härliga forumet Facebook skrivit att hon ville ut och festa. Jag hade planen att gå ut på fredag och frågade om hon ville följa med. Hon verkade intresserad och ville att det hela skulle bli ett evenemang, där vi tillsammans skulle bjuda in folk så det skulle bli en härlig blandning på festen. Tyvärr lite kort varsel så många fick förhinder.

Fick ett mail idag...

"Ingen av de som vi bjudit in hänger på, har jag sett (utom Lotta) så därför avbryter jag.

Jag har absolut INTE tänkt tillbringa kvällen med att surra med dig, det falskspelet är jag inte intresserad av.

Hade hoppats på andra som skulle hakat på.

Lite kul å testa om du skulle fortsätta om jag hakade på ditt förslag.

Uppenbarligen förstod du inte min ironi.....

Trodde du förstått vid det här laget att jag INTE är intresserad av dig, över huvudtaget!? .... Eller kanske inte!?
Du är en riktig liten blodigel du, Maria!

Ni får rocka loss, du och Lotta ist.."

Mitt svar:

"Ah...
Nä, jag uppfattade inte det *asg*
Tyckte ju att det var trevligt med olika blandning av folk.
När jag såg att ingen tänkte hänga på så tänkte jag bjuda in er på mat....

Finns inget falskspel från min sida dock, men tydligen från din då :D

Bara att plocka bort vänskapen vettu ;)
Funderat länge varför du inte gjort det då du inte ens svarar på tilltal :)

Ha det bra, ***** :)"

Till saken hör, att denna Dam var otroligt på och ville att vi skulle umgås konstant i våras. Bara för att en av mina bästa vänner är hennes pojkvän betyder det ju inte att hon är det. Men hon är trevlig och vi har haft några trevliga stunder. Vilket för mig har varit viktigt för att få behålla min vän D.

Mitt i natten

För andra natten i rad ligger jag ledsen i sängen. Man tror en sak, man får reda på en annan, man vill, man hoppas, man funderar och analyserar... Slutar tydligen med krokodiltårar i nattens mörka ensamhet.
Varför ska det vara så svårt att vara vuxen?
Varför måste man fatta alla viktiga beslut?
Varför tvingas man lyssna på den egna viljan att göra rätt? Det blir ju tydligen inte det i vilket fall, hur mycket man än försöker...
Så mycket jag skulle vilja skriva... Men...
Så många känslor...