Planerar social helg i Oriflames tecken

I helgen är det mässa i Sandviken! Tror det är fjärde eller femte året som Villafamiljens mässa ägt rum i Göransson Arena. Det är en kombinerad villa och hälsomässa. Du hittar deras mässblad här. Det är många utställare och hela bandyplanen är fylld med montrar av olika storlekar och modell.

Givetvis ska vi finnas representerade! Jag älskar den här typen av arrangemang! Det är socialt och man får träffa mycket människor. Det blir hektiska dagar. För min del blir det totalt 14 timmar under mässans öppettider och ca 4 timmar av riggande och nedplockande. Frågan är ju hur social man är när man väl kommer hem. Man kommer nog somna ovaggad på kvällarna. Hoppas jag hinner (orkar) strosa runt lite privat med, kika vad de andra utställarna har att erbjuda.

Idag var Helena, jag och Maken på plats i Arenan och riggade lite. Massor som man inte FÅR glömma eller MISSA. Men så lätt hänt det är! "Vi skulle ju haft den med" eller "Varför tänkte vi inte så som dem mittemot" osv. Tror nog att vi i det stora hela blev nöjd och hoppas att det kommer locka lite människor till oss.

Min regionchef Helena 

Vi kommer att bjuda på smakprov från våra tre Wellness-shakes (jordgubb, vanilj och choklad) och även Wellness-sopporna (tomat/basilika och sparris). Vår lilla Mirakelburk, Tender Care kommer finnas i olika dofter till mässerbjudande och sen givetvis en liten överraskning till alla som blir konsulenter under helgen.

Ovan ser du vart vi finns! Hoppas vi syns!!

Oriflame katalog 5

Katalogöppning och upprätthållande!!

Lägger periodens första beställning ikväll!

Katalog 5

Nedan några kanon-lanseringar!!!

Frustration!!!

Dagen för katalogstängning är ju alltid lite stressig. Det finns konsulenter som behöver hjälp, kunder med specifika önskemål osv. Sen om det dessutom är den period som man kanske har upprätthållande så sitter man ju som på nålar för att se till så att man klarar det så klart. Dagens stängning var ganska lugn, mitt mål från min regionchef var en rekryt och en försäljning på 7500 KP. Den nya konsulenten fanns med från en visning i början av katalogen så det kändes bra. Försäljningen väntar man ju på in i det sista.... Men det var inte den som stressade mig ikväll utan en tidigare konsulent. Det var några år sedan som denne var aktiv och föll ur min grupp för ett och ett halvt kanske. Idag ville denne lägga en beställning på ca 200 kr. Till saken hör att produkterna måste skickas till denne då det är 20 mil oss emellan. Så porto och emballage tillkommer ju med. Försökte förklara fördelarna åter med att vara konsulent. Men inte!! Förstår inte vad problemet är!!! Det är som att man skriver upp någon till en dödsdom! I just detta fall så syns skillnaden tydligt.


Kund:

• Produkter 200 kr
• Exp (katalog och något prov) 10 kr
• Emballage 30 kr
• Porto 50 kr
• Leveransen ca 9 vardagar
• Direktbetalning till mig, summa 290 kr
• Beställning via mig

Konsulent:

• Produkter 200 kr -20%= 160 kr
• Porto 59 kr
• Leverans 5 dagar
• Betalas via faktura inom tre veckor, summa 219 kr
• Beställ via hemsida eller via mig
• Alla nya konsulenter i min grupp får en gåva värde 50-150 kr
• Katalog, info, prover o.dyl finns med i paketet

Det finns ju inga krav, inga förpliktelser. Inget du måste göra som konsulent. Det är ju som att vara en vanlig postorderkund. Där du dessutom kan tjäna in ditt porto eller dina produkter om du visar katalogen för vänner och bekanta.

Det är frustrerande att försöka övertyga människor om hur bra det är. Hur förmånligt det kan bli att handla dessa suveräna produkter. Jag vet ju hur bra det är, men att övertyga någon annan utan att den känner att man tjatar eller tvingar på. Klurigt!

Nåväl, katalog 4 har stängt nu och jag nådde tyvärr inte riktigt mitt mål i försäljningen. Men det är bara att ta nya friska tag med katalog 5 som startar i morgon.

BTW!!

Maken provsitter sidovagnen efter vårens premiärtur.
Dock ej på hans HD, som står utan gaffelben och framhjul, utan på "min" coola Ural bobber!!
Ignorera den extremt skitiga volvon i bakgrunden!!!

Trött...

Dagarna springer iväg! Kan egentligen inte riktigt förstå hur det kan kännas så. Jag gör verkligen ingenting nu.    Känns det som iallafall. Efter några besök på förlossningen, bromsmedicin och förhållningsregler så finns det inte så mycket man kan göra. Ta det lugnt, lyfta inget, ansträng dig inte, gå inte i trappor osv Så rastlös, uttråkad och frustrerad!! Har perioder av regelbundna värkar dagligen men de avtar efter vila och än så länge finns inget som tyder på att tappen har påverkats. Så bara att köra på i samma anda. Gick in i vecka 31 idag så transportsträckan minskar successivt. Sömnen påverkas av busig bebis, sammandragningar och smärta, myrkrypningar och halsbränna. Det har nog totalt blivit 8 timmar sömn i helgen. Jag försöker vila på dagarna men det är ju inte heller det lättaste de veckor som mina barn är här. Jag känner mig nedstämd och smått deprimerad, tyvärr. Tillsammans med frustrationen över att inte få göra något så finns ju även allt runt omkring. Makens Ex är ett stort störsmoment och även om vi gör vårt bästa att styra vår energi bort från henne så är det svårt att inte bli påverkad. Man märker att barnen far illa och mår dåligt och så står man helt maktlös. Maken blir mer och mer nedstämd och han sörjer ju hur det blivit liksom. Bara att försöka finnas för honom, lyssna när han behöver prata.

JAG VILL:

• att våren ska komma, sol och värme. Fåglar som kvittrar, takdropp och motorcykelåkande 
• att veckorna ska springa fram till slutet av maj då vår nya familjemedlem ska komma. Vem är du?
• att Maken ska mår bra och kunna glädjas igen.Kunna vara som han brukar... Finna ro och harmoni.
• må bra!! Slippa tänka mig för i varje rörelse, i varje moment

En liten lista.....

Namn: Maria

Piercingar: 10 i öronen

Tatueringar: En runt midjan (mina barn, vänskap, kärlek och musiksmak) och en på överarm/axel (Liljor, murgröna och döskalle/cancer)

Längd: 181

Skostorlek: 39/40

Hårfärg: Mörkbrun

Fräknar: Nej,det har jag inte.

Motto: Carpe Diem

Kär? Absolut!! Jag älskar!

Önskar du att du bodde någon annanstans? Nej, just nu trivs jagenormt bra där jag bor

Tycker du att du är attraktiv? Tyvärr kan jag inte påstå det. Känner mig klumpig och fet...

Dricker du? Japp, mängder av mjölk

Röker du? Absolut inte!

Vilket schampo använder du? HairX by Oriflame

Vilken parfym använder du? More by Demi for Oriflame

Vad är du rädd för? Människor...

Gillar du att tvätta? Nja, ett nödvändigt ont

Gillar du berg- och dalbanor? Nej, kan jag inte påstå. Gillar inte höjder.

Senaste...

Filmen du hyrde? Ehum... Rock of ages tror jag. Totalt kass!!

Filmen du köpte? Sex and the city 2 eller någon av Twilight

Låten du hörde: Det vet jag inte, måste varit någon i bilen igår

Låten du laddade ner? Laddar inte ned alls faktiskt

Personen du ringde? Det vet jag inte....

Personen som ringde dig? Stina, en annan ledare inom Oriflame

TV-program du såg? Farmen

Person du tänkte på? Maken som jobbar och står i. Längtar ju lite nu...

Favorit...

Låt: She wolf med David Guetta

Sak att göra: Konserter är ju en favvo, åka motorcykel

Sport: Ingen

Dryck: MJÖLK!!

Kläder: Pyjamasbyxor....

Film: Twilight saga, Sagan om ringen....

Bil: Vår härliga Volvo v50

Serie: Farmen

Har du någonsin...

Gråtit över en pojke? Ja!

Gråtit över en flicka? Ja!

Ljugit för någon? Ja, det har jag men det är inget som händer ofta och jag mår sjukt dåligt av det. Så jag berättar sanningen ganska omedelbart

Varit i slagsmål? Ja, tyvärr, för många gånger

Blivit arresterad? Nej!

Träffat någon från internet IRL? Det har jag

Antal...

Gånger du varit kär? En hand full kanske

Gånger ditt hjärta brustit? Ingen aning... enstaka i vuxen ålder. I tonåren desto fler.

Hjärtan brustet på grund av dig? Antagligen inget

Tjejer du kysst? Tappat räkningen

Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med? 3-5 kanske

Gånger ditt namn varit med i tidningen? 10-15 typ...

Senaste...

Boken du läste? Kommer inte ihåg

Personen du fick e-mail av? Min regionschef Helena

Personen du fick brev av? Person... Det var länge sedan, mest räkningar från företag ju.

Personen du fick sms av? Min underbara Man

Gången hela din familj åt middag tillsammans? Innan helgen åt vi tillsammans. Nu bor barnen hos sin far den här veckan

Saken du köpte? En sak? Inte mat och så? Då var det nog ett skötbord då

Vad har du gjort idag? Inte mycket, handlat och vilat
Var det kul? Inte direkt då

Brukar du svära mycket? Tyvärr....

När stiger du upp på morgonen? För sent

Vad har du på dig? Baggybrallor,linne och fleece

Vad ska du göra ikväll? Bara slut som återstår... Att sova alltså

Vad är du allergisk mot? Apelsin, geting och mygg, färgämnen och konserveringsmedel

Var har du ont? Rygg, mage och ben

Använder du hårspray? Det händer

Kan du stå på händer? Nej

Håkan Hellström eller The Ark? THE ARK!!

Salt eller socker? Hrm... Är ju en sockergris men älskar saltlakrits

Gillar du ketchup? Japp...

Är du glad nu? Nja, mår inget vidare och det finns en viss oro i huvudet

Var du glad igår? Ja det var jag nog

Vad dansar du till? Den mesta

Stockholm är... ? Ja... Trevlig? Stor? Bra konsertstad, med sköna pubar i min smak

Göteborg är... ? Aldrig  besökt

Kan du sjunga? Tveksamt, men gör det iaf

Spaghetti eller makaroner? Spagetti

Land du vill besöka? Just nu... Kroatien

Ska man våga vara glad?

Förra hösten så "råkade" vi bli gravida... Det var faktiskt så!! Jag hade precis slutat med cellgifter och hade dessutom spiral. Då bör man ju vara ganska safe kan man tycka. Men icke, plusset var lika stort och blått för det. Vi hade ju ganska klart för oss att ingen av oss ville ha fler barn. Vi var klara, våra barn var stora nu. Även om det var rätt beslut så kändes det givetvis tungt att bege sig till kvinnokliniken för en abort. Om något kunde få det att kännas lite bättre så var det att embryot antagligen skulle stötas bort när man avlägsnade spiralen i vilket fall. Den tanken gjorde att jag kunde lägga bort skulden från mig själv på något vis. Lätta på min ångest. Hela processen gick bra och fysiskt så återhämtade jag mig förvånansvärt bra med tanke på hur nedgången min kropp var. Några månader gick men jag kunde inte bara släppa det. Ville jag verkligen inte ha fler barn? Så gammal var jag ju inte heller..... Många tankar som snurrade. Runt jul så satt Mannen i tankar och jag funderade givetvis vad som störde. Han berättade att han grubblat på precis samma sak som mig. Ingen av oss hade velat säga något, antagligen för att inte påverka varandra. Vi pratade till och från om detta. Dagar och veckor... Tillslut så kom vi fram till att vi inte skulle skydda oss mer. Vi skulle inte försöka, inte kämpa, utan bara se vad som hände. Min kropp var ju trots allt ganska paj så det kanske inte alls skulle fungera igen. 

I månadsskiftet april/maj så kände jag igen symptomen i min kropp. Men inget positivt svar. Någon vecka gick, fortfarande inget. Pratade med min Barnmorska och tog ett test där. Det var positivt! Jag visste att jag kunde min kropp utan och innan! Vi var glada och spänningen fyllde våra liv för några veckor. Tills jag insåg att det ändå inte kändes rätt. Konstigt mol i magen, värk nedåt ryggslutet och inte alls så ömma bröst, eller så illamående som jag var tidigare. Även dessa symptom kände jag igen sedan 12 år tidigare. Kvinnokliniken igen och där fick vi det bekräftat, Utomkvedshavandeskap! En enorm klump uppenbarade sig i magen. Nu var det kört! De skulle ta bort min sista, min enda äggledare! Det var ju vad de gjorde förra gången. Så nej,vi skulle inte bli föräldrar någon mer gång. Prover togs och vi skulle avvakta de svaren innan någon åtgärd togs. Ledsamheten rev i bröstet och frustrationen av att allt bara misslyckas var tillbaka. Provsvaren kom och efter ytterligare ett par turer så beslutade man att det inte behövdes operation. Man kunde avbryta graviditeten med hjälp av ett cellgift. Det skulle göra så att kroppen tog upp den lilla vävnaden och äggledaren skulle räddas. Så alltså... Cellgift in i kroppen igen. En spruta i vardera skinka och ont som f****n. Hur skulle vi reagera? Bädda ned oss i sängen och inte kika fram på ett tag? VÄGRA!! Vi satte oss på hojen, drog till Dalarna och hittade ett mysigt vandrarhem. Vi åt gott och njöt av varandras närvaro. Dagen efter besökte vi Orsa björnpark och efter ett tag kände jag smärtan komma. Dags att åka hem. Dagar och veckor efter detta är nog inget jag vill minnas. Jag mådde så fysiskt dåligt, ont och obehag.Psykiskt kunde jag hantera det, jag hade bestämt mig för att vägra falla ned igen. Ledsamheten fanns där, men ångesten och depressionen fick inte tillträde. Sommaren gick och när augusti var på intågande så bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Vi åkte på en mc-semester där vi också förlovade oss. Där bestämde vi oss för att försöka till november (för en vår/sommarbebis) och sedan lägga ned. Vi har redan fina barn och fungerar det inte så ska man inte fortsätta kämpa. Vi måste vara glada åt det vi har och njuta av vår framtid tillsammans. Det beslutet stärkte oss båda och vi hade en underbar semester vecka på alla småvägar runt Mälaren.

Redan i september......

Ingen tvekan där inte....

Hur skulle vi göra nu då? Skulle vi vara glada? Ganska omgående fick vi tid för ultraljud. För att bekräfta att allt var som det skulle, att det låg rätt. Vilket det gjorde!!! Men jag kunde inte vara glad... Jag vågade inte! Det som jag förra gången hade velat skrika ut till hela världen, ville jag inte att någon skulle veta. Mannen försökte få mig att "tina" upp. Men jag hade mina mål. Att efter det, då ska jag slappna av. När vi gjort det så kan vi pusta ut. Men det blev inte så... Det var som att jag hade en spärr i huvudet som hela tiden intalade mig att något kommer bli fel även denna gång. 

• 8 veckor inskrivning
• 10 veckor läkarbesök
• 12 veckor minskad risk för missfall
• 13 veckor KUB-test
• 15 veckor kommer jag inte ihåg vad min ursäkt var....
• 18 veckor ultraljud
• 20 veckor HALVTID!
• 24 veckor nu kan de klara för tidigt födda

När vi kommit halvvägs då fick Mannen panik. Då insåg han att det var så kort tid kvar. Vi som inte fixat något, vi som knappt berättat för någon. Det fanns ju ingen tid kvar!! Han var ju knäpp!! Det är ju jul/nyår! Hela långa våren är ju kvar! Men då där någonstans i de diskussionerna insåg jag att de har koll på oss. De kollar att bebisen har det bra. Jag känner hur den rör sig varje dag och skulle det avta så är det ju bara att söka vård. I de tankarna fick jag ett lugn. Det var i det lugnet som jag lade upp en första gåtfull bild på Instagram. Ingen självklar gravidmage, men en antydan... Det var befriande! Några kommentarer kom och försiktigt bekräftade jag deras misstankar. Nu var det officiellt! Vi väntade barn!

Några veckor senare tog jag denna bild.

Vecka 23