Att finna ork...

Jag vill verkligen finna tiden att skriva här, uppdatera regelbundet. Jag har flera utkast som väntar på att skrivas klart så det kan läggas upp. Fortsättningen på make upen, diskussion om föräldraskap mm Men tid och ro finns verkligen inte. Just nu måste jag göra allt när Liten sover. Då blir det speed med disk, tvätt och städ. Han, Liten alltså, har sån enorm separationsångest! Har inte varit med om något liknande med mina andra barn. Även om det är jag som är hemma med honom så är ju pappa ledig jättemycket. På så vis har han ju oss båda. Han har sovit borta, både syster, mor och farföräldrar har varit barnvakt vid några tillfällen. Jag vet ju så klart att det hör till åldern men tycker inte det borde vara så extremt då vi medvetet jobbat med detta. I nuläget måste jag vara inom synhåll och helst ska han vara i min famn konstant. När jag lagar mat eller gör något liknande då står han vid mina fötter och drar i byxorna. I utvecklingsböcker står att man ska tillgodose hans behov så sker avnavlingen snabbare. Men vad 17!! 2 månaders gnissel... Antar att ni anar en gnutta frustration, då anar ni rätt... Måste gå, gallskrik i spjälsängen...

Sjukstuga

Jag är så sjukt sliten!!

Kommer inte ihåg när jag sov ordentligt senast. 

Liten har haft något på gång i snart två veckor, varit gnällig, magen har strulat. 

Funderat över om det kanske är tänder på gång men inget vi ser. 

I fredags blev Dotter sjuk, gick fort. 

Först lite snuvig, timmen efter ont i halsen och sen var det däckad i sängen. 

Samma som med Maken i Söndags. 

Gick lika fort där, från att vara pigg och dona i stugan till däckad i soffan. 

Sonen och jag har varit pigga, men ska ju inte ropa hej så klart. 

Jag fick lite ont i halsen men det blev inget mer. 

Men däremot tröttheten.... 

Att höra gnäll och gny 24 timmar om dygnet med små korta pausar tär på huvudet.
Så klart mår de som är sjuka mycket sämre.

Men jag måste bara få gnälla av mig lite jag med....

Hur som, idag kom iaf Litens feber och nu mår han riktigt dåligt. 

Skulle inte bli så förvånad om det kommer tänder också....

Håll tummarna att vi piggar på oss här!! 

Vill ju fira påsk med Mamma och Syrran. 

Längtar ju efter att få se stora bebismagen :)

Nu har den kommit hem!

Farmor köpte en vagn till Liten. 

Inte alls vad vi hade förväntat oss. 

Vi har ju suttit och letat på Blocket och div andra forum.

 För att hitta en vagn till bra kvalite och som passar oss i pris.

Emmaljunga var krav och önskemålet från Maken var PP black/red.

Jag har haft flera favoriter från föregående år.

De nya vagnarna hade vi inte ens tittat på så när erbjudandet kom hade vi ingen aning om vilka färgkonstellationer som fanns att få.

Efter en del surfande och besök på Childrens house i Gävle så var vi överens.

Och nu är den äntligen här och den är helt underbar!

Emmaljunga city cross 2014 - Terracotta

Liten sussar sött på premiärturen

Låter bilderna tala för sig själva......

Härlig nyhet 2014 - side bag

Så klart matchande fotsack

Sjukt snygg profil!

Väntan

Jag var på apoteket i förrgår för att hämta ut medicin till stora Sonen. Hade inte en tanke på att kanske passa på att hämta ut annat han kanske kunde behöva. Men det gick en dag, sen så var det dags igen. Så nu står jag här och betar av en rejäl kö. Nummer 37 startade vi på...

Lyxproblem men jobbigt i huvudet

När vi sökte efter vagn för ett år sedan så insåg vi att det var en alldeles för stor djungel för våra huvuden. Även om vi båda var i stort sett inställda på Emmaljunga så ville vi ändå utforska de andra märkena och se så vi inte missade något. En ny vagn var inget alternativ, iallafall inte liggvagnen. Den skulle ju nästan enbart köras på sommaren. Resultatet blev en äldre city cross med easy fix, som passar majoriteten av Emmaljungas sitt och liggdelar, som vi kan ha som "dagisvagn" och så köpte vi en lös citykorg till det chassit. Helt perfekt! Jag älskar vagnen! Liggdelen har fungerat bra och det är inga problem för Liten att sitta i den om han vill det. Han ligger ombonad nu när det är kallt ute. Men fötterna börjar ju ta i fotändan... Dags att börja leta igen då. Diskuterar om sittdelen vi har i källaren fungerar till en början. Kanske satsa på att köpa en ny scoter (sulky med liggläge och sufflett) Någonstans där tror jag "Farmor" blev lite less på oss. Så i fredags bjöd hon hem oss och förklarade att Lite behövde en ny egen sittvagn. "Vi passar på att beställa nu på en gång!" Sånt fungerar INTE i mitt och Makens huvud! Vi måste analysera och diskutera. Han vill ja PP black/red som givetvis inte görs längre. Tycker vi om tygerna på 2014s modeller? Onödigt med ny vagn fungerar ju med begagnat. "Nu ringer ni och kollar, sen beställer ni. Hör av er när jag ska komma och betala" Sagt och gjort, vi ringde, googlade och besökte affärer. Mycket intensiv helg från soffan för min del. Så igår bestämde vi oss, del blir en Emmaljunga City cross terracotta med shoppingkorg. Liten verkar gilla den han med ;-)

Kan man säga "God morgon" klockan 13?

Åter en jobbig natt för Liten.... När väckarklockan ringde i morse så kändes det som att jag inte blundat på hela natten. Dotter var redan uppe men Sonen verkade vara lika sliten som mig. De åt frukost och skyndade iväg till skolan. Normalt så brukar jag stanna uppe då. Passa på att fixa lite medan Liten sover. Men idag fanns inte en chans att klara av det. Så åter till sängen....

Vaknade av att Liten grymtade lite från sin säng. När jag somnade låg han bredvid mig. Tittade på klockan, 11.40 (!!!). Maken var uppe och hade stängt in mig i sovrummet hela förmiddagen! Har jag sagt att jag älskar denna man?! Kände mig mycket piggare och när man tittar upp och ser detta vid fotändan så kan man ju inte göra annat än att le.

Vi stannade i sängen och myste innan vi insåg att de stora snart kommer hem. Så ut och skotta lite....

Min lilla go'fis!

Efter en jobbig mag-dag för min lilla skrutt så trodde jag ju så klart att han skulle sova läääänge när det väl lugnade ner sig. Speciellt efter en stunds tur i bilen...

Men ACK vad jag bedrog mig!

Det blev fullt ös ganska omgående och mammans planerade vuxenumgänge blev inte så lugnt som det var tänkt denna gång.

Men han somnade sött på vägen hem......

Trött...

Dagarna springer iväg! Kan egentligen inte riktigt förstå hur det kan kännas så. Jag gör verkligen ingenting nu.    Känns det som iallafall. Efter några besök på förlossningen, bromsmedicin och förhållningsregler så finns det inte så mycket man kan göra. Ta det lugnt, lyfta inget, ansträng dig inte, gå inte i trappor osv Så rastlös, uttråkad och frustrerad!! Har perioder av regelbundna värkar dagligen men de avtar efter vila och än så länge finns inget som tyder på att tappen har påverkats. Så bara att köra på i samma anda. Gick in i vecka 31 idag så transportsträckan minskar successivt. Sömnen påverkas av busig bebis, sammandragningar och smärta, myrkrypningar och halsbränna. Det har nog totalt blivit 8 timmar sömn i helgen. Jag försöker vila på dagarna men det är ju inte heller det lättaste de veckor som mina barn är här. Jag känner mig nedstämd och smått deprimerad, tyvärr. Tillsammans med frustrationen över att inte få göra något så finns ju även allt runt omkring. Makens Ex är ett stort störsmoment och även om vi gör vårt bästa att styra vår energi bort från henne så är det svårt att inte bli påverkad. Man märker att barnen far illa och mår dåligt och så står man helt maktlös. Maken blir mer och mer nedstämd och han sörjer ju hur det blivit liksom. Bara att försöka finnas för honom, lyssna när han behöver prata.

JAG VILL:

• att våren ska komma, sol och värme. Fåglar som kvittrar, takdropp och motorcykelåkande 
• att veckorna ska springa fram till slutet av maj då vår nya familjemedlem ska komma. Vem är du?
• att Maken ska mår bra och kunna glädjas igen.Kunna vara som han brukar... Finna ro och harmoni.
• må bra!! Slippa tänka mig för i varje rörelse, i varje moment

Ska man våga vara glad?

Förra hösten så "råkade" vi bli gravida... Det var faktiskt så!! Jag hade precis slutat med cellgifter och hade dessutom spiral. Då bör man ju vara ganska safe kan man tycka. Men icke, plusset var lika stort och blått för det. Vi hade ju ganska klart för oss att ingen av oss ville ha fler barn. Vi var klara, våra barn var stora nu. Även om det var rätt beslut så kändes det givetvis tungt att bege sig till kvinnokliniken för en abort. Om något kunde få det att kännas lite bättre så var det att embryot antagligen skulle stötas bort när man avlägsnade spiralen i vilket fall. Den tanken gjorde att jag kunde lägga bort skulden från mig själv på något vis. Lätta på min ångest. Hela processen gick bra och fysiskt så återhämtade jag mig förvånansvärt bra med tanke på hur nedgången min kropp var. Några månader gick men jag kunde inte bara släppa det. Ville jag verkligen inte ha fler barn? Så gammal var jag ju inte heller..... Många tankar som snurrade. Runt jul så satt Mannen i tankar och jag funderade givetvis vad som störde. Han berättade att han grubblat på precis samma sak som mig. Ingen av oss hade velat säga något, antagligen för att inte påverka varandra. Vi pratade till och från om detta. Dagar och veckor... Tillslut så kom vi fram till att vi inte skulle skydda oss mer. Vi skulle inte försöka, inte kämpa, utan bara se vad som hände. Min kropp var ju trots allt ganska paj så det kanske inte alls skulle fungera igen. 

I månadsskiftet april/maj så kände jag igen symptomen i min kropp. Men inget positivt svar. Någon vecka gick, fortfarande inget. Pratade med min Barnmorska och tog ett test där. Det var positivt! Jag visste att jag kunde min kropp utan och innan! Vi var glada och spänningen fyllde våra liv för några veckor. Tills jag insåg att det ändå inte kändes rätt. Konstigt mol i magen, värk nedåt ryggslutet och inte alls så ömma bröst, eller så illamående som jag var tidigare. Även dessa symptom kände jag igen sedan 12 år tidigare. Kvinnokliniken igen och där fick vi det bekräftat, Utomkvedshavandeskap! En enorm klump uppenbarade sig i magen. Nu var det kört! De skulle ta bort min sista, min enda äggledare! Det var ju vad de gjorde förra gången. Så nej,vi skulle inte bli föräldrar någon mer gång. Prover togs och vi skulle avvakta de svaren innan någon åtgärd togs. Ledsamheten rev i bröstet och frustrationen av att allt bara misslyckas var tillbaka. Provsvaren kom och efter ytterligare ett par turer så beslutade man att det inte behövdes operation. Man kunde avbryta graviditeten med hjälp av ett cellgift. Det skulle göra så att kroppen tog upp den lilla vävnaden och äggledaren skulle räddas. Så alltså... Cellgift in i kroppen igen. En spruta i vardera skinka och ont som f****n. Hur skulle vi reagera? Bädda ned oss i sängen och inte kika fram på ett tag? VÄGRA!! Vi satte oss på hojen, drog till Dalarna och hittade ett mysigt vandrarhem. Vi åt gott och njöt av varandras närvaro. Dagen efter besökte vi Orsa björnpark och efter ett tag kände jag smärtan komma. Dags att åka hem. Dagar och veckor efter detta är nog inget jag vill minnas. Jag mådde så fysiskt dåligt, ont och obehag.Psykiskt kunde jag hantera det, jag hade bestämt mig för att vägra falla ned igen. Ledsamheten fanns där, men ångesten och depressionen fick inte tillträde. Sommaren gick och när augusti var på intågande så bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Vi åkte på en mc-semester där vi också förlovade oss. Där bestämde vi oss för att försöka till november (för en vår/sommarbebis) och sedan lägga ned. Vi har redan fina barn och fungerar det inte så ska man inte fortsätta kämpa. Vi måste vara glada åt det vi har och njuta av vår framtid tillsammans. Det beslutet stärkte oss båda och vi hade en underbar semester vecka på alla småvägar runt Mälaren.

Redan i september......

Ingen tvekan där inte....

Hur skulle vi göra nu då? Skulle vi vara glada? Ganska omgående fick vi tid för ultraljud. För att bekräfta att allt var som det skulle, att det låg rätt. Vilket det gjorde!!! Men jag kunde inte vara glad... Jag vågade inte! Det som jag förra gången hade velat skrika ut till hela världen, ville jag inte att någon skulle veta. Mannen försökte få mig att "tina" upp. Men jag hade mina mål. Att efter det, då ska jag slappna av. När vi gjort det så kan vi pusta ut. Men det blev inte så... Det var som att jag hade en spärr i huvudet som hela tiden intalade mig att något kommer bli fel även denna gång. 

• 8 veckor inskrivning
• 10 veckor läkarbesök
• 12 veckor minskad risk för missfall
• 13 veckor KUB-test
• 15 veckor kommer jag inte ihåg vad min ursäkt var....
• 18 veckor ultraljud
• 20 veckor HALVTID!
• 24 veckor nu kan de klara för tidigt födda

När vi kommit halvvägs då fick Mannen panik. Då insåg han att det var så kort tid kvar. Vi som inte fixat något, vi som knappt berättat för någon. Det fanns ju ingen tid kvar!! Han var ju knäpp!! Det är ju jul/nyår! Hela långa våren är ju kvar! Men då där någonstans i de diskussionerna insåg jag att de har koll på oss. De kollar att bebisen har det bra. Jag känner hur den rör sig varje dag och skulle det avta så är det ju bara att söka vård. I de tankarna fick jag ett lugn. Det var i det lugnet som jag lade upp en första gåtfull bild på Instagram. Ingen självklar gravidmage, men en antydan... Det var befriande! Några kommentarer kom och försiktigt bekräftade jag deras misstankar. Nu var det officiellt! Vi väntade barn!

Några veckor senare tog jag denna bild.

Vecka 23