Så.....

Nu har jag kikat tillbaka i bloggen och sett att jag nästan inte skrivit något om mitt "nya" liv. Jag har gjort antydningar och om man orkar läsa alla listor av olika slag så finner man säkert något där. Det var mycket negativt på slutet. Dels efterskalv av sjukdommen men även svek och ledsamhet från så kallade vänner. Jag ville inte skriva så mycket här eftersom jag inte alls visste vilka som läste och eftersom vissa använde mina ord emot mig så blev det ett enkelt val att låta bli så klart.

Det har gått lite mer än 2 år sedan det blev klart att jag var sjuk. En kamp som, så här efteråt, "bara" varade i ca 10 månader. 10 månader av ens liv är ju ingenting! Men de 10 månaderna var det värsta någonsin. Att gå från nyskild, ganska glad singel/ensamstående mamma till någon som gett upp. Som inte ser värdet i att överleva ens för sina barn. Jag visste att de skulle ha det mycket bättre hos sin far och varför skulle jag då kämpa emot?! Jag kunde ju bara ge med mig, låta smärtan bli kort och avsluta. På sommaren stod det klart, min kropp gav upp. Jag hade nu ett val.... Jag kunde fortsätta min medicinering och se om kroppen orkade. Med risk att dö av ex lunginflammation, hjärtflimmer eller någon annan typ av infektion. Eller så slutade jag med mina mediciner. Skulle då låta kroppen återhämta sig, men sjukdomen skulle ju inte bromsas utan snarare eskalera. Inget lätt beslut. Ska man välja pest eller kolera? Vid den här tidpunkten, när läkaren ringde, var jag med Mor och Syster på Gotland. Jag hade bestämt mig för att återhämta mig så gott det gick och valde att ignorera det samtalet. Jag tänkte inte låta dessa tankar förstöra vår semester. Jag hade några veckor tidigare träffat en ny bekantskap. Någon som kanske kunde bli en god vän. Vi hade lite kontakt under veckan på Gotland och det var skönt att skriva med någon som egentligen inte kände mig. Som inte visste något om min Ex-man, om mina barns sjukdomar, om min sjukdom osv. Det gav hjärnan andrum och till viss del en tidsfrist. Ändå visste jag ju att tiden var dyrbar. När jag kom hem fortsatte jag kontakten med min nyfunne vän och någon vecka senare fattade jag mitt beslut. Sittandes på hans Harley Davidsson mitt i natten på en motorväg i Dalarna. Där i mörkret bakom visiret rann tårarna men allt blev så klart. Vad fanns det att fundera på?!! Klart jag skulle kämpa!! Fanns det verkligen något annat alternativ? Dagen efter återupptog jag behandlingen med cytostatikan och det gav ju tydligen resultat. Kroppen klarade det!! Det tog givetvis ytterligare 3 månader men i oktober var allt borta!! Frisk är jag ju inte, inte än... Men har klarat av 1½ år av prover som varit negativa hela vägen. Så nu är det bara att hålla tummar och tår att det fungerar i 1½ år till!!

Sen kommer ju det där kruxet med att bli "frisk". Tron om att allt kommer bli som det var. Kroppen bara spritter till och fungerar klokrent. Så blir det ju inte, inte för mig iallafall. Tillslut insåg jag att kampen inte var över. Hjärtat var trött, lungorna fungerade inte riktigt som de skulle, alla muskler och leder var till viss del förtvinade. Då orkade inte psyket mer! Jag hade ju redan under sjukdomstiden ätit anti depressiva mediciner och jag tyckte att jag var stark. Men nu föll allt hela världen. När jag inte orkade jobba grävde jag ned mig i sängen, vägrade gå upp. Jag var ju ändå värdelös! Klarade inte av att jobba, kunde inte försörja mina barn. Den nya bekantskapen som under dessa månader blivit en varm kärleksrelation fick ta upp en kamp som jag är helt övertygad om att han inte hade räknat med. Men han fanns där, varje dag, vid min sida. Ibland låg han bara där bredvid mig i sängen, sa inget, kanske inte ens rörde vid mig. Han bara fanns liksom! Han visade mig att han inte skulle svika. Han släpade ut mig på sin motorcykel i november fast det var frost på nätterna. Det var ju något som befriade hans huvud från onda tankar, det var något som han visste fungerade. Frysande och huttrande på något fik i Gysinge, Storvik eller kanske Järbo satt vi och skrattade. Pratade om allt annat än dåligt mående. Pratade om alla som stirrade på oss där vi kom, alla som trodde vi var knäppa. Så där höll vi på ända till Annandag jul då det var dags för hojen att få sin vintervila och lite välbehövlig kärlek. Det var också den tiden det tog att hitta tillbaka. Sakta sakta återvände jag till mitt liv, till jobbet, till mina Oriflammor. Det är mer än ett år sedan. Jag hade som mål att äta frukost med barnen varje dag. Det var mitt krav på mig själv så jag tog mig upp ur sängen. Jag fixade det, nästan alla veckans dagar! Givetvis kämpar jag fortfarande, men jag se framsteg hela tiden. Det gäller att skynda långsamt. Men jag har nya äventyr framför mig och dem vill jag ju inte missa. Så då är det bara att fortsätta ge järnet!