Ska man våga vara glad?

Förra hösten så "råkade" vi bli gravida... Det var faktiskt så!! Jag hade precis slutat med cellgifter och hade dessutom spiral. Då bör man ju vara ganska safe kan man tycka. Men icke, plusset var lika stort och blått för det. Vi hade ju ganska klart för oss att ingen av oss ville ha fler barn. Vi var klara, våra barn var stora nu. Även om det var rätt beslut så kändes det givetvis tungt att bege sig till kvinnokliniken för en abort. Om något kunde få det att kännas lite bättre så var det att embryot antagligen skulle stötas bort när man avlägsnade spiralen i vilket fall. Den tanken gjorde att jag kunde lägga bort skulden från mig själv på något vis. Lätta på min ångest. Hela processen gick bra och fysiskt så återhämtade jag mig förvånansvärt bra med tanke på hur nedgången min kropp var. Några månader gick men jag kunde inte bara släppa det. Ville jag verkligen inte ha fler barn? Så gammal var jag ju inte heller..... Många tankar som snurrade. Runt jul så satt Mannen i tankar och jag funderade givetvis vad som störde. Han berättade att han grubblat på precis samma sak som mig. Ingen av oss hade velat säga något, antagligen för att inte påverka varandra. Vi pratade till och från om detta. Dagar och veckor... Tillslut så kom vi fram till att vi inte skulle skydda oss mer. Vi skulle inte försöka, inte kämpa, utan bara se vad som hände. Min kropp var ju trots allt ganska paj så det kanske inte alls skulle fungera igen. 

I månadsskiftet april/maj så kände jag igen symptomen i min kropp. Men inget positivt svar. Någon vecka gick, fortfarande inget. Pratade med min Barnmorska och tog ett test där. Det var positivt! Jag visste att jag kunde min kropp utan och innan! Vi var glada och spänningen fyllde våra liv för några veckor. Tills jag insåg att det ändå inte kändes rätt. Konstigt mol i magen, värk nedåt ryggslutet och inte alls så ömma bröst, eller så illamående som jag var tidigare. Även dessa symptom kände jag igen sedan 12 år tidigare. Kvinnokliniken igen och där fick vi det bekräftat, Utomkvedshavandeskap! En enorm klump uppenbarade sig i magen. Nu var det kört! De skulle ta bort min sista, min enda äggledare! Det var ju vad de gjorde förra gången. Så nej,vi skulle inte bli föräldrar någon mer gång. Prover togs och vi skulle avvakta de svaren innan någon åtgärd togs. Ledsamheten rev i bröstet och frustrationen av att allt bara misslyckas var tillbaka. Provsvaren kom och efter ytterligare ett par turer så beslutade man att det inte behövdes operation. Man kunde avbryta graviditeten med hjälp av ett cellgift. Det skulle göra så att kroppen tog upp den lilla vävnaden och äggledaren skulle räddas. Så alltså... Cellgift in i kroppen igen. En spruta i vardera skinka och ont som f****n. Hur skulle vi reagera? Bädda ned oss i sängen och inte kika fram på ett tag? VÄGRA!! Vi satte oss på hojen, drog till Dalarna och hittade ett mysigt vandrarhem. Vi åt gott och njöt av varandras närvaro. Dagen efter besökte vi Orsa björnpark och efter ett tag kände jag smärtan komma. Dags att åka hem. Dagar och veckor efter detta är nog inget jag vill minnas. Jag mådde så fysiskt dåligt, ont och obehag.Psykiskt kunde jag hantera det, jag hade bestämt mig för att vägra falla ned igen. Ledsamheten fanns där, men ångesten och depressionen fick inte tillträde. Sommaren gick och när augusti var på intågande så bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Vi åkte på en mc-semester där vi också förlovade oss. Där bestämde vi oss för att försöka till november (för en vår/sommarbebis) och sedan lägga ned. Vi har redan fina barn och fungerar det inte så ska man inte fortsätta kämpa. Vi måste vara glada åt det vi har och njuta av vår framtid tillsammans. Det beslutet stärkte oss båda och vi hade en underbar semester vecka på alla småvägar runt Mälaren.

Redan i september......

Ingen tvekan där inte....

Hur skulle vi göra nu då? Skulle vi vara glada? Ganska omgående fick vi tid för ultraljud. För att bekräfta att allt var som det skulle, att det låg rätt. Vilket det gjorde!!! Men jag kunde inte vara glad... Jag vågade inte! Det som jag förra gången hade velat skrika ut till hela världen, ville jag inte att någon skulle veta. Mannen försökte få mig att "tina" upp. Men jag hade mina mål. Att efter det, då ska jag slappna av. När vi gjort det så kan vi pusta ut. Men det blev inte så... Det var som att jag hade en spärr i huvudet som hela tiden intalade mig att något kommer bli fel även denna gång. 

• 8 veckor inskrivning
• 10 veckor läkarbesök
• 12 veckor minskad risk för missfall
• 13 veckor KUB-test
• 15 veckor kommer jag inte ihåg vad min ursäkt var....
• 18 veckor ultraljud
• 20 veckor HALVTID!
• 24 veckor nu kan de klara för tidigt födda

När vi kommit halvvägs då fick Mannen panik. Då insåg han att det var så kort tid kvar. Vi som inte fixat något, vi som knappt berättat för någon. Det fanns ju ingen tid kvar!! Han var ju knäpp!! Det är ju jul/nyår! Hela långa våren är ju kvar! Men då där någonstans i de diskussionerna insåg jag att de har koll på oss. De kollar att bebisen har det bra. Jag känner hur den rör sig varje dag och skulle det avta så är det ju bara att söka vård. I de tankarna fick jag ett lugn. Det var i det lugnet som jag lade upp en första gåtfull bild på Instagram. Ingen självklar gravidmage, men en antydan... Det var befriande! Några kommentarer kom och försiktigt bekräftade jag deras misstankar. Nu var det officiellt! Vi väntade barn!

Några veckor senare tog jag denna bild.

Vecka 23

Så.....

Nu har jag kikat tillbaka i bloggen och sett att jag nästan inte skrivit något om mitt "nya" liv. Jag har gjort antydningar och om man orkar läsa alla listor av olika slag så finner man säkert något där. Det var mycket negativt på slutet. Dels efterskalv av sjukdommen men även svek och ledsamhet från så kallade vänner. Jag ville inte skriva så mycket här eftersom jag inte alls visste vilka som läste och eftersom vissa använde mina ord emot mig så blev det ett enkelt val att låta bli så klart.

Det har gått lite mer än 2 år sedan det blev klart att jag var sjuk. En kamp som, så här efteråt, "bara" varade i ca 10 månader. 10 månader av ens liv är ju ingenting! Men de 10 månaderna var det värsta någonsin. Att gå från nyskild, ganska glad singel/ensamstående mamma till någon som gett upp. Som inte ser värdet i att överleva ens för sina barn. Jag visste att de skulle ha det mycket bättre hos sin far och varför skulle jag då kämpa emot?! Jag kunde ju bara ge med mig, låta smärtan bli kort och avsluta. På sommaren stod det klart, min kropp gav upp. Jag hade nu ett val.... Jag kunde fortsätta min medicinering och se om kroppen orkade. Med risk att dö av ex lunginflammation, hjärtflimmer eller någon annan typ av infektion. Eller så slutade jag med mina mediciner. Skulle då låta kroppen återhämta sig, men sjukdomen skulle ju inte bromsas utan snarare eskalera. Inget lätt beslut. Ska man välja pest eller kolera? Vid den här tidpunkten, när läkaren ringde, var jag med Mor och Syster på Gotland. Jag hade bestämt mig för att återhämta mig så gott det gick och valde att ignorera det samtalet. Jag tänkte inte låta dessa tankar förstöra vår semester. Jag hade några veckor tidigare träffat en ny bekantskap. Någon som kanske kunde bli en god vän. Vi hade lite kontakt under veckan på Gotland och det var skönt att skriva med någon som egentligen inte kände mig. Som inte visste något om min Ex-man, om mina barns sjukdomar, om min sjukdom osv. Det gav hjärnan andrum och till viss del en tidsfrist. Ändå visste jag ju att tiden var dyrbar. När jag kom hem fortsatte jag kontakten med min nyfunne vän och någon vecka senare fattade jag mitt beslut. Sittandes på hans Harley Davidsson mitt i natten på en motorväg i Dalarna. Där i mörkret bakom visiret rann tårarna men allt blev så klart. Vad fanns det att fundera på?!! Klart jag skulle kämpa!! Fanns det verkligen något annat alternativ? Dagen efter återupptog jag behandlingen med cytostatikan och det gav ju tydligen resultat. Kroppen klarade det!! Det tog givetvis ytterligare 3 månader men i oktober var allt borta!! Frisk är jag ju inte, inte än... Men har klarat av 1½ år av prover som varit negativa hela vägen. Så nu är det bara att hålla tummar och tår att det fungerar i 1½ år till!!

Sen kommer ju det där kruxet med att bli "frisk". Tron om att allt kommer bli som det var. Kroppen bara spritter till och fungerar klokrent. Så blir det ju inte, inte för mig iallafall. Tillslut insåg jag att kampen inte var över. Hjärtat var trött, lungorna fungerade inte riktigt som de skulle, alla muskler och leder var till viss del förtvinade. Då orkade inte psyket mer! Jag hade ju redan under sjukdomstiden ätit anti depressiva mediciner och jag tyckte att jag var stark. Men nu föll allt hela världen. När jag inte orkade jobba grävde jag ned mig i sängen, vägrade gå upp. Jag var ju ändå värdelös! Klarade inte av att jobba, kunde inte försörja mina barn. Den nya bekantskapen som under dessa månader blivit en varm kärleksrelation fick ta upp en kamp som jag är helt övertygad om att han inte hade räknat med. Men han fanns där, varje dag, vid min sida. Ibland låg han bara där bredvid mig i sängen, sa inget, kanske inte ens rörde vid mig. Han bara fanns liksom! Han visade mig att han inte skulle svika. Han släpade ut mig på sin motorcykel i november fast det var frost på nätterna. Det var ju något som befriade hans huvud från onda tankar, det var något som han visste fungerade. Frysande och huttrande på något fik i Gysinge, Storvik eller kanske Järbo satt vi och skrattade. Pratade om allt annat än dåligt mående. Pratade om alla som stirrade på oss där vi kom, alla som trodde vi var knäppa. Så där höll vi på ända till Annandag jul då det var dags för hojen att få sin vintervila och lite välbehövlig kärlek. Det var också den tiden det tog att hitta tillbaka. Sakta sakta återvände jag till mitt liv, till jobbet, till mina Oriflammor. Det är mer än ett år sedan. Jag hade som mål att äta frukost med barnen varje dag. Det var mitt krav på mig själv så jag tog mig upp ur sängen. Jag fixade det, nästan alla veckans dagar! Givetvis kämpar jag fortfarande, men jag se framsteg hela tiden. Det gäller att skynda långsamt. Men jag har nya äventyr framför mig och dem vill jag ju inte missa. Så då är det bara att fortsätta ge järnet!

Hemma från jobbet... IGEN!! :-(

Blir så less! Varför kan det bara inte fungera? Jag försöker verkligen, så gott jag kan. Men det går inte, sjukdomarna avlöser varandra och jag har hittills inte jobbat en full vecka. Jag måste vara en arbetsgivares mardröm... För att inte tala om kollega. Jag blir ju liksom opålitlig. De kan inte planera med mig. Inget kul alls!! I vilket fall, lite piggare idag, tror jag. Verkar kunna stå upp utan att svimma iaf och har inte blödigt näsblod än. Man ska vara glad för det lilla ;-)
Jag hoppas iaf att jag piggar på mig under dagen då Tidningscupen (en av sveriges största inomhusturneringar i fotboll. Sandvikens IF är arrangör och det äger rum i Göransson arena) invigs idag. Har ju för första gången inget lag att coacha men jag planerar ju att vara där en del ändå. Speciellt eftersom jag och Genssy har en mysig dejt där... *hemlighetsfull*

Vänskap

Man säger sig känna sina vänner. Man tror att de finns för alltid. Men inte förrän man verkligen behöver dem inser man vilka som är det riktiga vännerna. Jag vet inte om jag skulle ha överlevt det senaste året om det inte vore för en handfull vänner. Som funnits och lyssnat, kramat och skrattat tillsammans med mig.

Jag och M-L med vinden i håret på ett
traktorflak ute i Askerskogen
förra sommaren

Som jag tjatat här i bloggen om min M-L som bor så långt borta. Som jag saknar och längtar. Nu mer än någonsin. Nästan 30 mil för en kram känns lite magstarkt kanske. Men sen vet jag ju att du finns nära, bara ett knapptryck bort. Vågar nog knappt tänka på hur många timmar man suttit med dig framför skärmen. Bättre tider väntar för oss båda och då får vi väl se till att få tummen ur och fixa till en dejt ;)

Nette och jag i pappas Ford Sunliner
på Big Lake Run i Rättvik

Sen Nette som är en äldre bekantskap som blivit nyvunnen vän. Vad du betyder mycket för mig!! Vore det inte för dig så skulle jag ju knappt tagit mig ur sängen vissa dagar. Inte gått utanför dörren eller ätit. Det har varit ett mycket tungt halvår och då har du funnits nära, i vått och torrt.

Tyvärr så hittade jag ingen bild på oss tillsammans Mia! Det måste vi råda bot på!!! Vår relation är ju den yngsta, som på något konstigt sätt överlevde diverse kaos *skrattar lite för mig själv* Vilka turer det har varit!! Kanske var det som stärkte vår relation med. Det är väl när det blir så, som man liksom inser. Det jag skrev ovan, att man vet vilka som är ens vänner när man verkligen behöver dem.

Tack för att ni tar hand om mitt sargade hjärta!!!

Trasigt, och ser nog inte mycket ut för världen, men med er läker det. Sakta men säkert!

Skingra tankar...

På plats i gräset, ryggen mot en tall, för att avnjuta lite fina bilar

Fick en trevlig förfrågan i förrgår. Efter många om och men, funderingar hit och dit så tackade jag ja. Så igår drog jag på mig skinnbrallor och gränslade en HD för första gången på 15 år. Mitt mål var att skingra tankarna som snurrar runt i mitt huvud. Koppla bort svåra beslut. Det lyckades ganska bra, någon timme. Sen satte det igång igen, fast i mycket högre takt.

Ganska uppfriskande att gråta i 120 km i timmen.... 

Tack vare en vän och dessa tankar så fattade jag iallafall det där jävla beslutet!! Med start igår kväll....

Nattedepp

Sitter och läser lite bland mina egna inlägg. Känner att det inte är många det senaste halvåret som är av positiv karraktär. Det känns i hjärtat... Jag som normalt är en positiv människa.

Fastnade vid detta inlägg ( Jag dör... ) och inser att inget har förändrats, symptomen är det samma men man har på något vis accepterat. Man ställer in sig på att det är så det ska vara liksom. Hur sjukt är inte det?!!

För att inte tala om detta inlägg som min dotter skrev.... Min dotters blogg Det gjorde ont att läsa då, kan inte påstå att det gör mindre ont just nu

Sen den där skiljsmässan... Livet... Jag har fortfarande inte lämnat in det där papperet och jag funderar fortfarande över vad som vore bäst för barnen när jag går bort...

Men sen finns ju inlägg som fortfarande värmer när man blir påmind :) T som i Trevligt förmiddagsbesök eller Så får man ett brev

Känslomässigt blev det i allafall och nu ska jag torka mina tårar och krypa in mellan lakanen
NattiZ!

Jag dör....

...sakta men säkert. Så känns det iallafall, nu när jag vaknar med kudden full av hår.... Googlar åter på div sidor.... Man plågar sig själv genom att upprepade gånger läsa. Man inser....

"De biverkningar som man kan drabbas av kan man ranka så här;(mina i rött)

1. Utmattning. Man sover ibland många dagar i sträck och är aldrig riktigt pigg. Känns som man har feber hela tiden.
2. Avföringsproblem. På grund av en dåligt fungerande matsmältning torkar ändtarmen ut, spricker lätt både utsidan och insidan. Nedsatt immunförsvar och läkningsförmåga gör saken värre.
3. Magproblem och illamående. Sur mage, magknip och illamående gör att man tappar aptiten. Samtidigt går ämnesomsättningen ner vilket gör att man måste äta mer än innan behandlingen.
4. Värkande blåsor i svalget. Detta på grund av cellgifterna som sätter sig som blåsor i svalget.
5. Infektionskänslighet. 
6. Minskad hjärt/lung-kapacitet. Konditionen faller ner till botten som en tung sten faller till marken. Man behöver andas mer och djupare.
7. Tappad känsel i fingertopparna. Cellgiftet påverkar nervsystemet vilket gör att man tappar känseln i fingertopparna och ibland känner klåda på fötterna. En del personer tappar känseln i hela händerna.
8. Håravfall. 

Det finns också positiva biverkningar. På grund av alla sjukdomsförebyggande mediciner man tar så försvinner en del småproblem som man gått och dratt på.

Den största biverkningen är nog dock den psykologiska effekten att helt tvingas se möjligheten med sig själv inom kort på sin dödsbädd gör ett starkt intryck." 

Vilket härligt flow!!!

Tycker ni inte?!! Inlägg efter inlägg byter av varandra och ibland funderar man om jag inte har bättre saker för mig än att blogga *sarkasmen flödar*

Det har varit två tunga veckor... Har antingen varit på vift eller legat i sängen. Inspirationen har helt enkelt inte funnits och jag har levt för att vara stark så jag kunnat umgås med mina vänner, deltagit på tjejernas träningar eller alla härliga events för Oriflame. Resten av tiden går helt klart till återhämtning. Nätterna är fortfarande svåra och jag har inte kunnat hämta min medicin av förklarliga skäl, vilket givetvis gjort det ännu svårare. Tredje veckan med cellgifterna och jag har inte tillstymmelse till att tappa något hår än *peppar, peppar* Men är sjukt trött i kroppen och svagheten ger sig tillkänna mer och mer för varje dag. Man får be barnen öppna juice-förpackningar och kaviartuber. Köpte färdigskivad ost för det var enkelt men då skakar jag för mycket för att dela dem *asg* Hur sjukt är inte det?!!! Cykeln ska pumpas, sommardäcken ska på bilen och den ska tvättas. Det är liksom inte ens en chans att jag fixar det själv! Det är nu man måste svälja sin stolthet, den som jag annars håller så hårt på, och be om hjälp. Det är otroligt jobbigt!! För att inte tala om att be om hjälp med ekonomin, eftersom Försäkringskassan fortfarande inte gett mig nå pengar.... Jag är längst ner på botten, på alla plan... Här har jag ALDRIG varit förr.....

Saknar...

Vet inte för vilken dag i ordningen som jag ligger i sängen och funderar över meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Varför ska man finnas?

Jag tackar alla mina vänner som verkligen har ställt upp. Vännerna M och N som alltid funnits via sms, msn och FB. För en fylla, fika eller promenad (även om jag varit för svag för det så har erbjudandet funnits) Vännen J som när jag inte svarat i telefonen, kommer och våldgästar och bokstavligen släpar upp mig ur sängen och trycker i mig mat. Släpar med mig på sociala tillställningar där jag verkligen inte kan rymma in i min sjuka värld.

Jag vill även tacka min Exman, som ställer upp mer än han behöver. Med handlingar, matlagning, städning och även värme vissa nätter när ensamhet och ledsamhet känns för jobbig.

Sen så klart mina underbara små, som låter mig sova. Som hjälper varandra med saker när jag inte orkar. Som bara ger en tröstande kram. Jag älskar er mer än ni kan ana!!!

Sen måste jag ju ge en eloge till dem som inte vet hur jag mår, hur de ändå har tålamodet med den totalt ostabila människa. Som helt plötsligt slutar heja på affären och tittar i marken. Som inte svarar i telefonen, men skickar ett sms 3 sekunder efter. Som är förvirrad och knappt vet vilken dag det är, ger fel tider, datum....

Jag vill även tacka alla er som läser här. Några som ger tröstande kommentarer, andra som ger sig tillkänna genom besöksräknaren. Det gläder att ni läser även om jag kan tänka mig att det inte är så underhållande läsning just nu....

Slutligen måste jag ju säga att JAG SAKNAR ER TVÅ, MINA UNDERBARA!!! Vill känna era armar, gråta mot er axel, höra era tröstande ord. Bara känna er närhet i tystnaden, vetskapen att ni finns och att jag vet att ni förstår utan att jag säger något. Hur ni ser i mina ögon, trots att jag säger att det är bra. Att ni hör i min röst, fast jag sväljer gråt. Jag vet att ni finns där, bara ett klick bort. Men....

Oj en vecka sedan....

... förra inlägget. Hjärnan har väl liksom inte varit med. Har inte fått till något inlägg. Men jag har faktiskt försökt ett par gånger men blivit tvungen att ge upp.

Så vad har hänt sedan sist då? Sova, fotboll och fest ungefär... Låter väl bra? ;)

Ibland kommer allt ifatt....

Idag är en sån dag, när man i stort sett sitter och stirrar framför sig och inte får ett jota gjort. Jag har massor av ren tvätt som jag skulle behöva ta reda på. Högar som legat i vardagsrummet i flera dagar. En diskbänk som Exet förbarmade sig över för någon dag sedan, men som skulle behöva mer uppmärksamhet. Vore kanske bra att äta något, frukost vore bra, men inget jag har hemma är gott. Har haft några bra dagar, iallafall en mycket bra helg, men jag kände redan i måndags att det började gå utför igen. Provsvar och ännu mer medicin kan ha hjälpt på traven. Sen samtal från annan läkare och utökande av vanliga medicinen. Jag är en pillerknaprare av dess like!! Jag som inte ens tar alvedon i vanliga fall.

Känner av mina handleder igen.Var ett tag sedan, tror inte de gett sig tillkänner den här vintern. Antagligen för att den inte varit så fuktig. Men nu, antagligen pga övrig hälsa och min otroligt kassa blodcirkulation. Fingrarna domnar och jag är iskall. Fotlederna har jag ju konstant, men även de är värre nu. Benvärmare är ett måste hemma och avklippta raggsockor på promenad. Känns som om jag faller sönder... Allt jag är, allt jag står för, min personlighet, min fysik och min styrka, både mentalt och fysiskt. Allt försvinner....

När man börjar ifrågasätta sitt JAG vad finns då kvar av MIG?

Ord...

Hur kan det vara så svårt att säga vissa ord? Vet av erfarenhet att "Förlåt" kan vara svårt... Det har dock aldrig varit ett problem för min del. Just nu är det ett helt annat ord.... Jag har nuddat vid det ett par gånger via sms, men inte mer. Men så idag, så sa jag det liksom... I en mening, det bara slank ur. Tänkte inte på det förrän efteråt. Men nu är det sagt! Vad lättad jag känner mig! Både i själ och hjärta...

CANCER


Att ett ord kan skapa så mycket funderingar, ångest och rädsla....

O som i....

Oriflame skulle det ju stå. Det är ju planerat sedan länge ju!! Men det blev visst inte så utan det blev O som i Operation.

Nu är det gjort!! Frisk? Ingen aning än... Vågar man hoppas? Inte en chans! Inte när det gäller mig. Men det gick tydligen som planerat och jag ligger åter hemma i min säng...

Jag fick ett samtal...

Jag fick en tid.......!

Lördag morgon

Man skulle kunna tro att jag dansat hela natten. Det är så jag ser ut när jag tittar mig i spegeln och det är så min kropp känns. Men det var jag inte utan jag hade en lugn kväll hemma med mina små. Vampire diarys och James Bond på tvn.

Tidigare var jag till Mamma på jobbet. Där ska min Lilla Skitbil få vila i helgen. Den behöver lite värme och kärlek. Mycket fukt på insidan, så pass att torrbollen inte hjälper. Kan bero på att jag saknar mattor i bak där barnen sitter med sina snöiga skor. Detta resulterar ju i att jag inte bara får skrapa rutornas utsidor utan även på insidan. Men Exet hittade små mattor i källaren så då tänkte jag låta den tina och torka upp lite innan jag lägger i dem. Han, Exet, skulle ut så det passade utmärkt att han kom efter i sin bil. Så kunde jag sedan skjutsa honom dit han skulle och ta med bilen hem.

Normalt när han är ut så brukar jag höra något från honom. Något sms, eller att han vill ha skjuts... När jag vid två skjutsade hem en vän så hade jag fortfarande inte hört något. Det gör ont i hjärtat och det är då tankarna tar fart. Jag är en person som liksom vill veta, det kan vara tider eller platser för samlingar. Matönskemål osv. Ovetskap för mig är rena mardrömmen!! Det får mina tankar att skena som vilda hästar. Nu mer än någonsin.... Så från att han kanske var lite full och åkte hem tidigt (vad vet jag) till att han ska gifta sig i morgon med typ Angelina Jolie, de anmäler mig till Soc för jag är psykstörd och så tar de givetvis vårdnaden om barnen.

Natten har varit jobbig, snaran runt halsen har suttit där, tightare än någonsin och badrumsgolvet har varit en kär vän. Jag kan nog varje fläck på det snart....

Jag är trött i både kropp och själ... Känner att orken håller på att ta slut. Det är nu jag inser, att steget är inte så långt. Om man nu skulle vilja.....

L som i Landstinget Gävleborg

Just nu finns det remisser och kallelser av olika slag till 3 av 3 möljiga som bor här... :-S
Hjärnan orkar snart inte mer...

I som i Iskall bil

Inget vidare att gå från varma sängen till kalla bilen... Men jag vill ju ha hem Sonen så klart!!


Uppdaterar: Nya brytmärken på tanklocket!!

Kidnappade från mamma

Men vill ha egen skolåda!!
Här tillbringar jag iaf resten av eftermiddagen. Sönderstucken i både fingrar och armveck, läsandes biverkningar på medicin. Sen lyckades jag givetvis halka på parkeringen :-( Slog huvudet så jag känner mig lite yr, armbågen med det sönderstuckna armvecket fick sig en törn och jag tror att tummen är stukad. Så jag blir kvar i soffan, tyckandes synd om mig själv....

Helgen

Ångesten från fredagsnatten satt in långt på in lördagens kväll... Man håller god min och vill göra allt med barnen. Men om barnen inte vill vara med dig då? Hur klarar man det då? Dotter bänkade sig vid sin tv med datorn i knät. Sims och bloggen fick hennes fokus... Sonen spelade 64an i sitt rum. Med lite övertalning fick jag ut dem i vardagsrummet till Mello och vi började titta tillsammans. Men tillslut gjorde datorn oss sällskap och Sonen spelade på sin mobil. Dotter säger till mig "Ska inte du hitta på något?" Lördagkväll!!! I samma veva får jag ett meddelande från en vän. Så det slutar med att jag bestämmer träff med henne någon timme senare. Barnen sitter kvar vid tvn, tittar på film. Jag går iväg en sväng, kopplar bort alla onda tankar. Dotter sms:ar att Lillebror sover och att hon lagt sig. Jag dröjer mig kvar och spelar ett parti biljard. Kroppen är svag när det är dags att gå hem, lyckas få skjuts efter vi ätit en tunnbrödrulle. Sängen är skön men det är i badrummet jag sover även den här natten....

Masar mig till sängen innan barnen vaknar. Vi har en lugn dag innan vi åker för att hälsa på Plastfarsan. Stannar hos Vännen N på vägen, som har lite saker till mig (visar i morgon)

I morgon ja....ALLA HJÄRTANS DAG!! Mår så illa över detta!! Inte direkt för att vi brukade fira det eller så. Men för att man ser dessa hjärtan överallt... I alla butiker, på hemsidor, i posten och i dator via mail eller FB. Man blir konstant påmind om att man är ensam liksom. Det skär i hjärtat och jag tror att jag ska vägra gå ur sängen i morgon. Lite svårt dock... Om man ska till läkaren.

Fredagkväll

Är det något som jag vet så är det att man inte ska sitta själv på kvällar när man mår dåligt. Men att finna ork och engagera sig till aktivitet finns ju inte. För att inte tala om smärtan efter ingreppet som börjar bli outhärdlig :( Men tidigare i veckan när Mor och jag var på bio bestämde vi att gå ut och käka på fredagen. På grund av mina omständigheter och även min Systers om gett sig tillkänna igen så väljer vi istället att äta hemma i Hästbo. Jag hade ju inte fått i mig nå mat alls under dagen och jag bävade ju lite smått över att sitta där... Jag vill ju inte prata och nu skulle jag säkerligen ställas inför det faktumet att jag blev tvungen. Ligger kvar i sängen in i det sista. Planen var att vara ute till strax efter 18 så att jag kunde hjälpa Mamma med maten. Men så skakig och finner inte motivation. Kommer hemifrån närmare 18.30 då jag fått ett meddelande om att Syster dessutom var försenad från Stockholm.

Väl ute så har Mor redan börjat förbereda och sätter mig i arbete med förrätten som består av Avocado och en röra med Rökt kött, creme fraiche mm

Syster kommer och vi sätter oss ganska omgående till bords Till förrätten dricker vi ett vitt ganska sött vin. Nästan på en gång kommer vi in på min Mors senaste månader. Det har hänt en hel del för henne med och omställningen börjar väl lägga sig. Men hon verkar trivas med tillvaron. Sen vänds uppmärksamheten mot mig... Men jag styr in diskussionen på huvdrätten som var Baconlindad kyckling, potatis och Mammas underbara sås.

Till det serverades givetvis ett rött fylligt vin. Är det något som min Mor är expert på så är det att göra helt underbara såser. De är verkligen gudomliga, som en ocean av smakupplevelser på tungan. Med tanke på min status börjar jag ju vid det här laget känna av vinet och när frågan åter kommer så berättar jag givetvis allt... Jag har ju liksom inget att dölja och jag är nog ganska lätt att läsa när det gått så här långt. Men givetvis var det skönt att prata och man får konkreta frågor att fundera över. Väl vid desserten, friterad camembert med hjortronsylt och vaniljglass så är det Syster som får uppmärksamheten Hennes hälsa har ju inte heller varit den bästadet senaste året och nu är det tydligen nya undersökningar som gäller. Mamma vill se vem som åker i "Let's dance" så vi förflyttar oss till soffan. Där dricker vi sedan kaffe och Bowmore som avec.

Samtalen blir djupare och till viss del nostalgiska. Vi pratar minnen och jag kommer på mig själv att jag faktiskt fungerar, kan le... Och har fått behålla maten!!!

Men på natten kommer åter ångesten, den fysiska smärtan och så vill maten komma. Det blir inte många timmars sömn och jag känner på en gång på morgonen att jag vill hem. Längtan är stor. Tunga tankar kommer.... Snabb frukost och så en genomgång av bilen som slutligen ska byta ägare. Sen hemåt... Hinner inte ens till Bullerbyn innan tårarna kommer. Helt okontrollerat bryter jag ihop i bilen. Planen var att gå in på Biltema så jag tvingar mig själv att ta mig samman, tror det fungerar men jag måste ha sett ut som ett spöke där jag vandrade bland hyllorna. Istället för att bara ta en snöborste, betala och åka så blir jag ju tvungen att ringa Exet och fråga om det finns någon i källaren. Varför??!! Av vilken anledning måste jag göra det?!! Är jag tvungen att plåga mig själv eller? Är min plan att bli så där dryg?!! Det resulterar i vilket fall med att jag inte kan vara kvar. Avslutar samtalet och åker därifrån tomhänt. Gråter hela vägen till Viken, men tar mig samman lagom till jag hämtar barnen. Härligt att se dem!! Jag vet att jag in i det sista kommer försöka vara glad med dem och även om det kommer bli en tung vecka på det viset så vet jag också att de kommer få mig på andra tankar. Väl hemma måste jag vila, smärtan går inte att ignorera längre....