Dagen idag...

Natten var jobbig, Liten sov max en timme i stöten. Funderar seriöst på om det skulle bli skillnad om jag slutar amma. Eller ska man kanske amma mer på kvällen och ge välling på natten? Hur ska man veta vad som är bäst?

När stora barnen gått till skolan så sov han iaf em stund. Jag gjorde eld i spisen och stekte american pancakes utan allt men med hallon. Passade utmärkt med det nya te:t, rooibos och blåbär. Liten uppskattade inte pannkakorna men som tur var gjorde Maken det!

Resten av dagen har enbart erbjudit städning. Det är något som legat efter. Jag prioriterar ju sällan att städa ordentligt. Plockar och donar men sen vill jag vara med barnen eller hitta på något annat. Så nu var det verkligen daga. Kan ju bero på att jag varit sängliggande i stort sett tre dagar.

Sorterade ur lite i parfymlagret. Någon som är intresserad?

Så.....

Nu har jag kikat tillbaka i bloggen och sett att jag nästan inte skrivit något om mitt "nya" liv. Jag har gjort antydningar och om man orkar läsa alla listor av olika slag så finner man säkert något där. Det var mycket negativt på slutet. Dels efterskalv av sjukdommen men även svek och ledsamhet från så kallade vänner. Jag ville inte skriva så mycket här eftersom jag inte alls visste vilka som läste och eftersom vissa använde mina ord emot mig så blev det ett enkelt val att låta bli så klart.

Det har gått lite mer än 2 år sedan det blev klart att jag var sjuk. En kamp som, så här efteråt, "bara" varade i ca 10 månader. 10 månader av ens liv är ju ingenting! Men de 10 månaderna var det värsta någonsin. Att gå från nyskild, ganska glad singel/ensamstående mamma till någon som gett upp. Som inte ser värdet i att överleva ens för sina barn. Jag visste att de skulle ha det mycket bättre hos sin far och varför skulle jag då kämpa emot?! Jag kunde ju bara ge med mig, låta smärtan bli kort och avsluta. På sommaren stod det klart, min kropp gav upp. Jag hade nu ett val.... Jag kunde fortsätta min medicinering och se om kroppen orkade. Med risk att dö av ex lunginflammation, hjärtflimmer eller någon annan typ av infektion. Eller så slutade jag med mina mediciner. Skulle då låta kroppen återhämta sig, men sjukdomen skulle ju inte bromsas utan snarare eskalera. Inget lätt beslut. Ska man välja pest eller kolera? Vid den här tidpunkten, när läkaren ringde, var jag med Mor och Syster på Gotland. Jag hade bestämt mig för att återhämta mig så gott det gick och valde att ignorera det samtalet. Jag tänkte inte låta dessa tankar förstöra vår semester. Jag hade några veckor tidigare träffat en ny bekantskap. Någon som kanske kunde bli en god vän. Vi hade lite kontakt under veckan på Gotland och det var skönt att skriva med någon som egentligen inte kände mig. Som inte visste något om min Ex-man, om mina barns sjukdomar, om min sjukdom osv. Det gav hjärnan andrum och till viss del en tidsfrist. Ändå visste jag ju att tiden var dyrbar. När jag kom hem fortsatte jag kontakten med min nyfunne vän och någon vecka senare fattade jag mitt beslut. Sittandes på hans Harley Davidsson mitt i natten på en motorväg i Dalarna. Där i mörkret bakom visiret rann tårarna men allt blev så klart. Vad fanns det att fundera på?!! Klart jag skulle kämpa!! Fanns det verkligen något annat alternativ? Dagen efter återupptog jag behandlingen med cytostatikan och det gav ju tydligen resultat. Kroppen klarade det!! Det tog givetvis ytterligare 3 månader men i oktober var allt borta!! Frisk är jag ju inte, inte än... Men har klarat av 1½ år av prover som varit negativa hela vägen. Så nu är det bara att hålla tummar och tår att det fungerar i 1½ år till!!

Sen kommer ju det där kruxet med att bli "frisk". Tron om att allt kommer bli som det var. Kroppen bara spritter till och fungerar klokrent. Så blir det ju inte, inte för mig iallafall. Tillslut insåg jag att kampen inte var över. Hjärtat var trött, lungorna fungerade inte riktigt som de skulle, alla muskler och leder var till viss del förtvinade. Då orkade inte psyket mer! Jag hade ju redan under sjukdomstiden ätit anti depressiva mediciner och jag tyckte att jag var stark. Men nu föll allt hela världen. När jag inte orkade jobba grävde jag ned mig i sängen, vägrade gå upp. Jag var ju ändå värdelös! Klarade inte av att jobba, kunde inte försörja mina barn. Den nya bekantskapen som under dessa månader blivit en varm kärleksrelation fick ta upp en kamp som jag är helt övertygad om att han inte hade räknat med. Men han fanns där, varje dag, vid min sida. Ibland låg han bara där bredvid mig i sängen, sa inget, kanske inte ens rörde vid mig. Han bara fanns liksom! Han visade mig att han inte skulle svika. Han släpade ut mig på sin motorcykel i november fast det var frost på nätterna. Det var ju något som befriade hans huvud från onda tankar, det var något som han visste fungerade. Frysande och huttrande på något fik i Gysinge, Storvik eller kanske Järbo satt vi och skrattade. Pratade om allt annat än dåligt mående. Pratade om alla som stirrade på oss där vi kom, alla som trodde vi var knäppa. Så där höll vi på ända till Annandag jul då det var dags för hojen att få sin vintervila och lite välbehövlig kärlek. Det var också den tiden det tog att hitta tillbaka. Sakta sakta återvände jag till mitt liv, till jobbet, till mina Oriflammor. Det är mer än ett år sedan. Jag hade som mål att äta frukost med barnen varje dag. Det var mitt krav på mig själv så jag tog mig upp ur sängen. Jag fixade det, nästan alla veckans dagar! Givetvis kämpar jag fortfarande, men jag se framsteg hela tiden. Det gäller att skynda långsamt. Men jag har nya äventyr framför mig och dem vill jag ju inte missa. Så då är det bara att fortsätta ge järnet!

Dag 28 - Ljus/Upplyst

Min "Granne", min andra hälft sedan 9 månader tillbaka....

Vänskap

Man säger sig känna sina vänner. Man tror att de finns för alltid. Men inte förrän man verkligen behöver dem inser man vilka som är det riktiga vännerna. Jag vet inte om jag skulle ha överlevt det senaste året om det inte vore för en handfull vänner. Som funnits och lyssnat, kramat och skrattat tillsammans med mig.

Jag och M-L med vinden i håret på ett
traktorflak ute i Askerskogen
förra sommaren

Som jag tjatat här i bloggen om min M-L som bor så långt borta. Som jag saknar och längtar. Nu mer än någonsin. Nästan 30 mil för en kram känns lite magstarkt kanske. Men sen vet jag ju att du finns nära, bara ett knapptryck bort. Vågar nog knappt tänka på hur många timmar man suttit med dig framför skärmen. Bättre tider väntar för oss båda och då får vi väl se till att få tummen ur och fixa till en dejt ;)

Nette och jag i pappas Ford Sunliner
på Big Lake Run i Rättvik

Sen Nette som är en äldre bekantskap som blivit nyvunnen vän. Vad du betyder mycket för mig!! Vore det inte för dig så skulle jag ju knappt tagit mig ur sängen vissa dagar. Inte gått utanför dörren eller ätit. Det har varit ett mycket tungt halvår och då har du funnits nära, i vått och torrt.

Tyvärr så hittade jag ingen bild på oss tillsammans Mia! Det måste vi råda bot på!!! Vår relation är ju den yngsta, som på något konstigt sätt överlevde diverse kaos *skrattar lite för mig själv* Vilka turer det har varit!! Kanske var det som stärkte vår relation med. Det är väl när det blir så, som man liksom inser. Det jag skrev ovan, att man vet vilka som är ens vänner när man verkligen behöver dem.

Tack för att ni tar hand om mitt sargade hjärta!!!

Trasigt, och ser nog inte mycket ut för världen, men med er läker det. Sakta men säkert!

Nattedepp

Sitter och läser lite bland mina egna inlägg. Känner att det inte är många det senaste halvåret som är av positiv karraktär. Det känns i hjärtat... Jag som normalt är en positiv människa.

Fastnade vid detta inlägg ( Jag dör... ) och inser att inget har förändrats, symptomen är det samma men man har på något vis accepterat. Man ställer in sig på att det är så det ska vara liksom. Hur sjukt är inte det?!!

För att inte tala om detta inlägg som min dotter skrev.... Min dotters blogg Det gjorde ont att läsa då, kan inte påstå att det gör mindre ont just nu

Sen den där skiljsmässan... Livet... Jag har fortfarande inte lämnat in det där papperet och jag funderar fortfarande över vad som vore bäst för barnen när jag går bort...

Men sen finns ju inlägg som fortfarande värmer när man blir påmind :) T som i Trevligt förmiddagsbesök eller Så får man ett brev

Känslomässigt blev det i allafall och nu ska jag torka mina tårar och krypa in mellan lakanen
NattiZ!

Så får man ett brev!!

Medvetet dåligt kort....

Hur sjukt känns inte det?!! Jag skriver ett inlägg om mina vänner och tackar dem för de finns. Men nämner inte min äldsta vän, hon som alltid funnits liksom. Som en smäll för mitt samvete så dimper det ned en vanligt fint handskrivet brev i brevlådan. Hur ofta får man sånna? Idag av alla dagar... Jag läser och gråter en skvätt!! Klart jag vet att du finns, vännen!!! Det har du alltid gjort! Du anar inte vad det brevet betydde! Dags att leta fram lite fint brevpapper kanske ;)

Saknar...

Vet inte för vilken dag i ordningen som jag ligger i sängen och funderar över meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Varför ska man finnas?

Jag tackar alla mina vänner som verkligen har ställt upp. Vännerna M och N som alltid funnits via sms, msn och FB. För en fylla, fika eller promenad (även om jag varit för svag för det så har erbjudandet funnits) Vännen J som när jag inte svarat i telefonen, kommer och våldgästar och bokstavligen släpar upp mig ur sängen och trycker i mig mat. Släpar med mig på sociala tillställningar där jag verkligen inte kan rymma in i min sjuka värld.

Jag vill även tacka min Exman, som ställer upp mer än han behöver. Med handlingar, matlagning, städning och även värme vissa nätter när ensamhet och ledsamhet känns för jobbig.

Sen så klart mina underbara små, som låter mig sova. Som hjälper varandra med saker när jag inte orkar. Som bara ger en tröstande kram. Jag älskar er mer än ni kan ana!!!

Sen måste jag ju ge en eloge till dem som inte vet hur jag mår, hur de ändå har tålamodet med den totalt ostabila människa. Som helt plötsligt slutar heja på affären och tittar i marken. Som inte svarar i telefonen, men skickar ett sms 3 sekunder efter. Som är förvirrad och knappt vet vilken dag det är, ger fel tider, datum....

Jag vill även tacka alla er som läser här. Några som ger tröstande kommentarer, andra som ger sig tillkänna genom besöksräknaren. Det gläder att ni läser även om jag kan tänka mig att det inte är så underhållande läsning just nu....

Slutligen måste jag ju säga att JAG SAKNAR ER TVÅ, MINA UNDERBARA!!! Vill känna era armar, gråta mot er axel, höra era tröstande ord. Bara känna er närhet i tystnaden, vetskapen att ni finns och att jag vet att ni förstår utan att jag säger något. Hur ni ser i mina ögon, trots att jag säger att det är bra. Att ni hör i min röst, fast jag sväljer gråt. Jag vet att ni finns där, bara ett klick bort. Men....

Dagen idag

Dåligt med sömn inatt. Känner saknaden efter närhet och värme. Jag är inte ett dugg rädd för ensamhet, att vara singel eller något inom den genren. Jag bara behöver någon intill. Någon som tröstar och förstår. Någon som ligger nära, att känna den varma huden, utandningsluften i nacken. 

I vilket fall så fick jag med nöd och näppe iväg barnen till skolan (Dotter till sin Far för ett tandläkarbesök) i tid. Borde lägga mig igen... Men då förlorar man ju liksom hela dagen. Städar lite och sorterar papper. Hittar ett brev.... Handskrivet från Exmaken, det han skrev i augusti innan vi bestämde oss för att skiljas. Hans handstil och hans ord, fina, vackra. Rakt in i hjärtat! Det tillsammans med trötthet fick mig att åter bryta ihop. Gråta över sjukdom, ovisshet, förvirring. Vill bara vrida fram klockan några månader, se vad som hänt. När jag liksom inte har behövt fatta alla beslut, väntat på alla prover osv.

Sen funderar jag lite över en person... Någon som verkligen behandlat mig som pestsmittad. Inte svarat på tilltal och varit otrevlig i skrift. Sen helt plötsligt så svarar man, tar egna engagemang i konversation och verkar mycket nyfiken på min blogg.... Av vilken anledning?!

Vid lunch hörde Exet av sig och det blev premiärfika i solen på min balkong. God delicatoboll och en härlig kopp Latte.

Båda barnen hade kompisar med hem och för en stund fanns det inte plats för mig. Ha ha ha! Härligt när det är liv och rörelse. Mår ju bra när barnen har vänner och att de dessutom väljer att vara hemma hos mig eller deras Far. Det bör ju vara ett tecken på att man är en ganska ok förälder - hoppas jag.... Stänger in mig i sovrummet för att organisera några beställningar. En vecka kvar av Katalog 4 och jag vill gärna att ni beställer lite mer ;)

Dagens måste är kvällens möte med Sandvikens IF ungdomskommitté. "Vår" kanslichef ska sluta och föreningen väljer att inte tillsätta den positionen. Detta innebär att det kommer läggas mer ansvar på oss ledare och för att kunna strukturera det så startas en kommitté för det. Mycket bra initiativ men kanske inte rätt timeing för mig att ta på mig mer ansvar. Mötet var trots detta intressant och flera andra verkade riktigt engagerade så då kan vi ju verkligen samarbeta mot ett gemensamt mål.

Men nu sitter jag här.... Mitt i natten...
Vill åter inte gå till den tomma, kalla sängen...

Ä som i Ägnad en tanke

....eller två...

Det ringde på dörren på sena eftermiddagen igår. Jag låg nedbäddad efter ytterligare ett ingrepp och väntade inget besök. Men där stod min kollega K och hennes lilla son. De hade samlat lite till en blomma på jobbet. Tänk vad det kan värma!! Att man vet att någon tänker på en...

LOVE!

Man hör små tassande steg, känner hur någon gläntar på täcket och de små iskalla händerna och fötterna nuddar vid ens hud. "Grattis på namnsdagen, Världens Bästa Mamma!" viskas i örat och så får man en lååååång varm, härlig kram! Kan man vakna på ett bättre sätt?!! Min Underbara Son!!

T som i Trevligt förmiddagsbesök!

Tänk vad saker kan betyda...
En timme kan rädda en hel dag.
Så härligt att se att du mår bra!
Sköt om dig!! <3

H som i Hjärtan

Givetvis kommer mina små få hjärtan med :)

Det var dessa fina ljuspåsar som jag hämtade hos Vännen N i går.

Friends

Fredagkväll

Är det något som jag vet så är det att man inte ska sitta själv på kvällar när man mår dåligt. Men att finna ork och engagera sig till aktivitet finns ju inte. För att inte tala om smärtan efter ingreppet som börjar bli outhärdlig :( Men tidigare i veckan när Mor och jag var på bio bestämde vi att gå ut och käka på fredagen. På grund av mina omständigheter och även min Systers om gett sig tillkänna igen så väljer vi istället att äta hemma i Hästbo. Jag hade ju inte fått i mig nå mat alls under dagen och jag bävade ju lite smått över att sitta där... Jag vill ju inte prata och nu skulle jag säkerligen ställas inför det faktumet att jag blev tvungen. Ligger kvar i sängen in i det sista. Planen var att vara ute till strax efter 18 så att jag kunde hjälpa Mamma med maten. Men så skakig och finner inte motivation. Kommer hemifrån närmare 18.30 då jag fått ett meddelande om att Syster dessutom var försenad från Stockholm.

Väl ute så har Mor redan börjat förbereda och sätter mig i arbete med förrätten som består av Avocado och en röra med Rökt kött, creme fraiche mm

Syster kommer och vi sätter oss ganska omgående till bords Till förrätten dricker vi ett vitt ganska sött vin. Nästan på en gång kommer vi in på min Mors senaste månader. Det har hänt en hel del för henne med och omställningen börjar väl lägga sig. Men hon verkar trivas med tillvaron. Sen vänds uppmärksamheten mot mig... Men jag styr in diskussionen på huvdrätten som var Baconlindad kyckling, potatis och Mammas underbara sås.

Till det serverades givetvis ett rött fylligt vin. Är det något som min Mor är expert på så är det att göra helt underbara såser. De är verkligen gudomliga, som en ocean av smakupplevelser på tungan. Med tanke på min status börjar jag ju vid det här laget känna av vinet och när frågan åter kommer så berättar jag givetvis allt... Jag har ju liksom inget att dölja och jag är nog ganska lätt att läsa när det gått så här långt. Men givetvis var det skönt att prata och man får konkreta frågor att fundera över. Väl vid desserten, friterad camembert med hjortronsylt och vaniljglass så är det Syster som får uppmärksamheten Hennes hälsa har ju inte heller varit den bästadet senaste året och nu är det tydligen nya undersökningar som gäller. Mamma vill se vem som åker i "Let's dance" så vi förflyttar oss till soffan. Där dricker vi sedan kaffe och Bowmore som avec.

Samtalen blir djupare och till viss del nostalgiska. Vi pratar minnen och jag kommer på mig själv att jag faktiskt fungerar, kan le... Och har fått behålla maten!!!

Men på natten kommer åter ångesten, den fysiska smärtan och så vill maten komma. Det blir inte många timmars sömn och jag känner på en gång på morgonen att jag vill hem. Längtan är stor. Tunga tankar kommer.... Snabb frukost och så en genomgång av bilen som slutligen ska byta ägare. Sen hemåt... Hinner inte ens till Bullerbyn innan tårarna kommer. Helt okontrollerat bryter jag ihop i bilen. Planen var att gå in på Biltema så jag tvingar mig själv att ta mig samman, tror det fungerar men jag måste ha sett ut som ett spöke där jag vandrade bland hyllorna. Istället för att bara ta en snöborste, betala och åka så blir jag ju tvungen att ringa Exet och fråga om det finns någon i källaren. Varför??!! Av vilken anledning måste jag göra det?!! Är jag tvungen att plåga mig själv eller? Är min plan att bli så där dryg?!! Det resulterar i vilket fall med att jag inte kan vara kvar. Avslutar samtalet och åker därifrån tomhänt. Gråter hela vägen till Viken, men tar mig samman lagom till jag hämtar barnen. Härligt att se dem!! Jag vet att jag in i det sista kommer försöka vara glad med dem och även om det kommer bli en tung vecka på det viset så vet jag också att de kommer få mig på andra tankar. Väl hemma måste jag vila, smärtan går inte att ignorera längre....

B som i Biceps

Ex-maken visar stolt sin överarm vid sitt besök ;)

Så tillslut...

sa kroppen ifrån - IGEN!

Jag har ju haft känningar de senaste veckorna. Vet att jag medvetet planerat massor av saker för att hålla tankar och funderingar borta. Men nu gick det inte längre... Kände av redan på fredagens eftermiddag då jag kunnat strypa Exet. Egentligen inte för något han gjort, utan bara för att han fanns liksom.

Helgen har dock varit mycket trevlig. Fredagen var lugn, min plan var att förbereda så mycket som möjligt till lördagens fest men en vän behövde mig mer så det slutade med att det blev djupa diskussioner vid köksbordet inpå småtimmarna. Sonen var på disco och Dotter hade två fjortisar på övernattning Frågan är ju om det är i mina försök att hjälpa andra, som jag även öppnar upp mina egna känslor. Tror ju annars att jag låter dem vara. Menar inte att jag förtränger dem. För det gör jag inte, men jag liksom lämnar dem ifred *asg*

Hur som helst så blev det ju en sen sovmorgon och en del stress för att få ordning på lägenheten till kvällen. Mat, lekar och barnens packning avlöste varandra. Exet hämtade barnen och lämnade även sitt PS med Sing star som jag tänkte kanske kunde behövas senare. Gästerna började droppa in och trots att jag var sen och i sista minuten så hann allt bli färdigt. Vissa var dessutom försenade så jag hann med att se de gäster som kom, kunde ge dem lite tid och småprat. Det var en spännande konstellation, där nästan ingen av mina gäster hade träffats förr. Det verkade dock fungera väl, trots att det blev några längre tysnader mellan varven. Jag är supernöjd med kvällen och hoppas att mina gäster är det samma. Det blev utgång med två av tjejerna som blev kvar.

Söndagen fylldes av massor av ångest, inte bara min egen utan även flera av mina vänner mådde dåligt. Man lyssnar, försöker trösta, ge råd.... Man tror att sin egen smärta försvinner om man känner sig behövd. Vad man kan lura sig själv, in i det sista... Ända tills man ligger där i sin ensamhet. När tankarna kommer ikapp, men känner hur den mentala handen sluts mot strupen och luften börjar ta slut. Man sluter ögonen och bilder flimrar på ögonlocken. Famlar mig upp... Rusar i blindo mot toaletten, slår tån i hallmöbeln, snyftar till, gråten är nära. Magen töms, effektivt och kvar ligger man som en våt fläck på badrummets golv. Kinderna är våta, halsen svider. Sakta försöker man resa sig, det går inte... Gråtande och skakande, kryper... Sängen är åter kall... Upprepar detta ett par gånger, tittar på klockan... 2 timmar kvar....

SAKNAR!!!

Härligt dyngsura efter många timmars regn...

Vi sa ju att det inte skulle dröja så lång tid!! Inte flera månader!!

Får jag komma NU?!!

Dag 11 - Min syster

Vi är nog som natt och dag, jag och min syster. Inte bara till utseendet utan till sättet, åsikter osv. Om man inte visste så har jag svårt att tro att någon skulle ta oss som så nära släkt.

Men hon är min Lillasyster i vått och torrt och JAG ÄLSKAR HENNE!

Jag var 2 år och 10 månader när hon tittade ut och jag har svaga minnen, som sedan min mor har fyllt i, av att vi var ute och plockade smultron kvällen innan. Jag, mamma och mormor som jag har haft turen att bo granne med hela min uppväxt. Sen vet jag att jag lade mig och på morgonen var mamma borta. Sen minns jag inget mer och har inte heller någon aning om vad jag egentligen tyckte om min syster när hon kom hem. Men har ju fått reda på att jag bet henne i fingret vid något tillfälle och drog henne i håret vid ett annat. Men vilka syskon gör inte det ;) Senare kom jag på att man kunde ju skicka henne på ärenden. Man kunde ju säga åt henne att fråga om glass eller fika. Tyvärr hade ju jag en smart mor och hon överlistade mig varje gång.

Ju äldre vi blev desto mer oense blev vi och under tonåren har jag nästan bara minnen av tjafs och bråk. Retsamma saker, slagsmål osv. Men jag vet att vi hade fina stunder! Det var ju i den här vevan som mina föräldrar separerade och då vet jag att vi fanns för varandra och stöttade. Jag kan bara inte minnas det nu.... För vi växte ifrån varandra under de här åren.

Så blir vi vuxna... Hon studerar, lever singel liv som partyprinsessa i Stockholm. Jag gifter mig och skaffar barn med allt vad det innebär. Vi hade helt enkelt inte så mycket gemensamt de få gånger vi träffades. Men på senare år har vi tagit igen och nu närmar vi oss varandra åter.

Jag ser fram emot nästa gång vi träffas, som jag vet blir det på söndag i Uppsala då min moster har Adventsvaka. Vill se hur hon ser ut, hur hon mår.... För tyvärr vet jag ju att det inte är så bra med hennes hälsa :( Vi har nog ett och annat att prata om, stötta och trösta varandra lite. Fast det är ju kanske inget man gör med övrig släkt närvarande....

Dag 7 - Min bästa vän

Nytt försök :)

Vänner har alltid varit viktiga för mig.

När jag var 11 flyttade så min bästa vän, E :( Ända till Småland!!! Det var jobbigt... Men vi höll kontakten via brevväxling och så småningom sms och mail. Jag reste ner till henne och hon upp hit. Vi håller fortfarande kontakten även om vi inte träffas lika ofta nu för tiden.

Under tonåren hade jag svårt med vänner, men hade många bekanta och "festa" kompisar.

När jag (alldeles för tidigt) blev gravid så träffade man ju nya bekantskaper och däribland ett par på samma föräldragrupp. Vi fick båda flickor och under den första tiden träffades modern och jag mycket, sedan blev det familj med familj. Av olika omständigheter, separationer och osämja så blev det iallafall tillslut så att jag fann mer gemenskap och vänskap i fadern och där fann jag ju min vän D. Han har stått mig nära och hjälpt mig många gånger när jag haft det kämpigt. Han har funnits där lyssnat precis som jag har gjort för honom. Tyvärr så umgås vi inte alls lika ofta som förr och det saknar jag. Men vi håller kontakten och ser till varandra :)

Det var ju även när dotter var liten som jag svarade på den där annonsen i Vi Föräldrar. Ni vet, den där en nybliven mamma sökte brevvänner. Hon planerade att vara hemma länge med sin dotter, precis som jag gjorde just då. Till min förvåning fick jag svar... Måååånga, låååånga brev blev det och alla har jag sparat. Hon vet allt om mig, hon lyssnar och finns för mig när jag behöver det. Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar och allt som oftast tycker man att det var så länge sedan man pratade fast det kanske var på msn igår. För det som en gång var brevväxling, blev msn och sen tillslut, efter många år, så träffades vi. Det var spännande, nervöst. För tänk... Jag hade ju lämnat ut allt om mig, hon kanske hade skapat sig en annorlunda bild av mig. Tänk om vi inte alls gick ihop IRL!!! Men det gjorde vi!!! Hon är min allra underbaraste vän! Min bästis! Vad skulle jag göra utan henne? MIN UNDERBARA M-L!!!

Dag 5 - Min definition av kärlek

Kärlek för mig är ju när man blir alldeles varm i kroppen och det pirrar i magen.

När man ler bara av att se personen eller bara vill röra honom eller henne.

Det finns ju givetvis olika sorters kärlek...

Du har den till:

• dina barn
• dina vänner
• husdjuren
• din älskare
• man/sambo
• osv....

Men om jag ska definiera kärlek så är det förhållanden mellan två älskande jag tänker på.

Att somna intill varandra och känna tryggheten, att vakna tillsammans och få en bra start på dagen.

Att känna när någon bryr sig och lyssnar på mig.

När man får mysiga sms som inte handlar om något, men som ändå gör att man ler resten av dagen.

Att få en överraskning, få maten serverad, kramen när du är ledsen....

Att känna att man betyder något och har ett värde. Att man är behövd...

Anledningen till att det är just den definitionen jag har idag är nog för att det är vad jag saknar så enormt just nu.

Fråga mig samma fråga om någon månad så blir nog svaret helt annorlunda....