Att förfalla....

Man ska stråla som gravid. Sägs det... Hur ska det gå till?!! 

Jag har en app i min telefon där man får förklarat för sig att mellan den och den veckan brukar de flesta gravida kvinnor må bättre. Man är inte så stor och mår inte så illa. Passa på att unna dig fotvård, vaxa benen eller varför inte en tid hos frisören. Vore ljuvligt!! Min fötter har nog Gud glömt, eller iallafall så har jag förträngt de stackarna  Maken muttrade inatt att jag rev honom med mina tår. Urk!! För att inte tala om benen (och andra ställen som man inte offentligt behöver prata om) och dess behåring. Hur ska man kunna raka sig när man inte ser vad man gör?!! Finns ju vissa kroppsdelar som man verkligen inte skulle vilja slinta på med hyveln. Sen håret... Jag är ju mitt i någon slags utväxtperiod eller vad man nu ska kalla det. Från skallig, till mohikan och nu har det liksom bara fått växa. Det innebär att håret mitt på huvudet och ner i nacken, det kan jag ha i hästsvans men på sidorna och runt öronen är halvlångt och står rakt ut som en lejonman. Vad kan man liksom göra åt det? Man kan klippa en längre kort frisyr så att allt växer i samma takt, eller bara ansa och fortsätta förlita sig på hårnålar. Inte nog med det så bet jag ur en lagning för någon vecka sedan. Det är inte så allvarligt och jag har bara ont när jag tuggat där och borstar tänderna. Vill verkligen inte laga den medan bebisen ligger kvar där inne! Vill inte röntga, få bedövning eller andra saker. "Duttar" med Xylocain viskös runt tanden istället för att proppa i mig alvedon i enorma mängder.Sen slutligen denna j**la pollen/gräs-eller-vad-det- nu-kan vara-allergi!! Där man inte får även om man skulle vilja äta några mediciner alls av de receptfria. Så snuv och snörvel vad sexig jag känner mig.....

Men idag har jag iallafall gjort ett försök. Inpackning av hår och fötter, scrub och peeling av kropp och ansikte, rakning och ansning av hår och naglar. Då bör jag ju inte äckla personalen på förlossningen iallafall ;)

Trött...

Dagarna springer iväg! Kan egentligen inte riktigt förstå hur det kan kännas så. Jag gör verkligen ingenting nu.    Känns det som iallafall. Efter några besök på förlossningen, bromsmedicin och förhållningsregler så finns det inte så mycket man kan göra. Ta det lugnt, lyfta inget, ansträng dig inte, gå inte i trappor osv Så rastlös, uttråkad och frustrerad!! Har perioder av regelbundna värkar dagligen men de avtar efter vila och än så länge finns inget som tyder på att tappen har påverkats. Så bara att köra på i samma anda. Gick in i vecka 31 idag så transportsträckan minskar successivt. Sömnen påverkas av busig bebis, sammandragningar och smärta, myrkrypningar och halsbränna. Det har nog totalt blivit 8 timmar sömn i helgen. Jag försöker vila på dagarna men det är ju inte heller det lättaste de veckor som mina barn är här. Jag känner mig nedstämd och smått deprimerad, tyvärr. Tillsammans med frustrationen över att inte få göra något så finns ju även allt runt omkring. Makens Ex är ett stort störsmoment och även om vi gör vårt bästa att styra vår energi bort från henne så är det svårt att inte bli påverkad. Man märker att barnen far illa och mår dåligt och så står man helt maktlös. Maken blir mer och mer nedstämd och han sörjer ju hur det blivit liksom. Bara att försöka finnas för honom, lyssna när han behöver prata.

JAG VILL:

• att våren ska komma, sol och värme. Fåglar som kvittrar, takdropp och motorcykelåkande 
• att veckorna ska springa fram till slutet av maj då vår nya familjemedlem ska komma. Vem är du?
• att Maken ska mår bra och kunna glädjas igen.Kunna vara som han brukar... Finna ro och harmoni.
• må bra!! Slippa tänka mig för i varje rörelse, i varje moment

Ska man våga vara glad?

Förra hösten så "råkade" vi bli gravida... Det var faktiskt så!! Jag hade precis slutat med cellgifter och hade dessutom spiral. Då bör man ju vara ganska safe kan man tycka. Men icke, plusset var lika stort och blått för det. Vi hade ju ganska klart för oss att ingen av oss ville ha fler barn. Vi var klara, våra barn var stora nu. Även om det var rätt beslut så kändes det givetvis tungt att bege sig till kvinnokliniken för en abort. Om något kunde få det att kännas lite bättre så var det att embryot antagligen skulle stötas bort när man avlägsnade spiralen i vilket fall. Den tanken gjorde att jag kunde lägga bort skulden från mig själv på något vis. Lätta på min ångest. Hela processen gick bra och fysiskt så återhämtade jag mig förvånansvärt bra med tanke på hur nedgången min kropp var. Några månader gick men jag kunde inte bara släppa det. Ville jag verkligen inte ha fler barn? Så gammal var jag ju inte heller..... Många tankar som snurrade. Runt jul så satt Mannen i tankar och jag funderade givetvis vad som störde. Han berättade att han grubblat på precis samma sak som mig. Ingen av oss hade velat säga något, antagligen för att inte påverka varandra. Vi pratade till och från om detta. Dagar och veckor... Tillslut så kom vi fram till att vi inte skulle skydda oss mer. Vi skulle inte försöka, inte kämpa, utan bara se vad som hände. Min kropp var ju trots allt ganska paj så det kanske inte alls skulle fungera igen. 

I månadsskiftet april/maj så kände jag igen symptomen i min kropp. Men inget positivt svar. Någon vecka gick, fortfarande inget. Pratade med min Barnmorska och tog ett test där. Det var positivt! Jag visste att jag kunde min kropp utan och innan! Vi var glada och spänningen fyllde våra liv för några veckor. Tills jag insåg att det ändå inte kändes rätt. Konstigt mol i magen, värk nedåt ryggslutet och inte alls så ömma bröst, eller så illamående som jag var tidigare. Även dessa symptom kände jag igen sedan 12 år tidigare. Kvinnokliniken igen och där fick vi det bekräftat, Utomkvedshavandeskap! En enorm klump uppenbarade sig i magen. Nu var det kört! De skulle ta bort min sista, min enda äggledare! Det var ju vad de gjorde förra gången. Så nej,vi skulle inte bli föräldrar någon mer gång. Prover togs och vi skulle avvakta de svaren innan någon åtgärd togs. Ledsamheten rev i bröstet och frustrationen av att allt bara misslyckas var tillbaka. Provsvaren kom och efter ytterligare ett par turer så beslutade man att det inte behövdes operation. Man kunde avbryta graviditeten med hjälp av ett cellgift. Det skulle göra så att kroppen tog upp den lilla vävnaden och äggledaren skulle räddas. Så alltså... Cellgift in i kroppen igen. En spruta i vardera skinka och ont som f****n. Hur skulle vi reagera? Bädda ned oss i sängen och inte kika fram på ett tag? VÄGRA!! Vi satte oss på hojen, drog till Dalarna och hittade ett mysigt vandrarhem. Vi åt gott och njöt av varandras närvaro. Dagen efter besökte vi Orsa björnpark och efter ett tag kände jag smärtan komma. Dags att åka hem. Dagar och veckor efter detta är nog inget jag vill minnas. Jag mådde så fysiskt dåligt, ont och obehag.Psykiskt kunde jag hantera det, jag hade bestämt mig för att vägra falla ned igen. Ledsamheten fanns där, men ångesten och depressionen fick inte tillträde. Sommaren gick och när augusti var på intågande så bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Vi åkte på en mc-semester där vi också förlovade oss. Där bestämde vi oss för att försöka till november (för en vår/sommarbebis) och sedan lägga ned. Vi har redan fina barn och fungerar det inte så ska man inte fortsätta kämpa. Vi måste vara glada åt det vi har och njuta av vår framtid tillsammans. Det beslutet stärkte oss båda och vi hade en underbar semester vecka på alla småvägar runt Mälaren.

Redan i september......

Ingen tvekan där inte....

Hur skulle vi göra nu då? Skulle vi vara glada? Ganska omgående fick vi tid för ultraljud. För att bekräfta att allt var som det skulle, att det låg rätt. Vilket det gjorde!!! Men jag kunde inte vara glad... Jag vågade inte! Det som jag förra gången hade velat skrika ut till hela världen, ville jag inte att någon skulle veta. Mannen försökte få mig att "tina" upp. Men jag hade mina mål. Att efter det, då ska jag slappna av. När vi gjort det så kan vi pusta ut. Men det blev inte så... Det var som att jag hade en spärr i huvudet som hela tiden intalade mig att något kommer bli fel även denna gång. 

• 8 veckor inskrivning
• 10 veckor läkarbesök
• 12 veckor minskad risk för missfall
• 13 veckor KUB-test
• 15 veckor kommer jag inte ihåg vad min ursäkt var....
• 18 veckor ultraljud
• 20 veckor HALVTID!
• 24 veckor nu kan de klara för tidigt födda

När vi kommit halvvägs då fick Mannen panik. Då insåg han att det var så kort tid kvar. Vi som inte fixat något, vi som knappt berättat för någon. Det fanns ju ingen tid kvar!! Han var ju knäpp!! Det är ju jul/nyår! Hela långa våren är ju kvar! Men då där någonstans i de diskussionerna insåg jag att de har koll på oss. De kollar att bebisen har det bra. Jag känner hur den rör sig varje dag och skulle det avta så är det ju bara att söka vård. I de tankarna fick jag ett lugn. Det var i det lugnet som jag lade upp en första gåtfull bild på Instagram. Ingen självklar gravidmage, men en antydan... Det var befriande! Några kommentarer kom och försiktigt bekräftade jag deras misstankar. Nu var det officiellt! Vi väntade barn!

Några veckor senare tog jag denna bild.

Vecka 23