Sommaruppehåll

Eller vad kallar man det? Bloggtorka kanske...
Det hände en hel del runt omkring mig och flera personer, mer eller mindre vänner/bekanta visade sig inte vara de jag trodde. De sa, gjorde saker. Behandlade mig och flera i min omgivning på ett mycket respektlöst vis. Pga det så valde jag att sluta skriva här. Jag kände att det inte fanns någon anledning att de skulle ha någon mer insikt i mitt liv. De som fortfarande står mig nära har jag ju kontakt med på andra vis och de behöver ju sällan få reda på saker via den här bloggen (ni vet alla vilka ni är!! <3) Hur som helst så saknar jag ju mitt bloggande. Även om jag sällan har något vettigt att komma med så tömmer man ju hjärnan på lite svammel.
Månaderna har gått, jag kämpar vidare med min sjukdom. Det har på något vis blivit vardag och jag tror inte mina nära märker att jag är sjuk. Jag väljer ju att inte visa mitt dåliga mående och de gånger det visar sig är ju om jag exempelvis är onykter (inga kommentarer på det!!) Det enda som syns är ju avsaknaden av mitt hår. Tråkigt men även det har man ju vant sig med. Men inombords värker varje cell! Varje muskel ömmar, varje led knakar, alla köttlar sväller, slemhinnor torkar ut. Energi och ork existerar inte... Framtidstro och livslust, vad är det?!!
Myndigheter och förvaltningar gör ju inte saken enklare. Inkomster från sjukpenning, bostadsbidrag och a-kassa strular till max då det ska in nya papper konstant. Skulder hopar sig! Har underbara D som verkligen ställt upp! Utan honom och min plastfarsa så hade jag vid det här laget varit hos kronofogden.
Rent emotionellt, mentalt, psykiskt så skulle jag inte överlevt detta halvår om det inte vore för världens bästa N. Hon har skällt, bråkat, tjatat, tvingat mig ur sängen vid flertalet tillfällen. Fått med mig till stranden, på stan eller bara ut för en öl. Tillfällen som fått mig att orka leva vidare när det varit som värst. Hon har fått mig att inte ge upp, att andas vidare. Att se någon typ av strimma ljus lång, långt bort i denna långa mörka tunnel. Vad skulle jag gjort utan dig?!!
Barnen har sommarlov, vilket innebär att alla regler och rutiner slås på ända. Jag lägger ingen energi på att fixa till det heller utan vi får ta dagen som den kommer och lyssna på vad våra kroppar vill - antar jag. Ansvarslöst? Nja, man får helt enkelt välja sina konflikter och just nu är det mitt minsta och sist prioriterade problem när fjortisdottern sover till 13 eller lill-fisen spelat x-box mer än två timmar per dag. För att inte tala om mitt eget ansvar som familjeöverhuvud. Förra veckan frågade Exet om han fick dammsuga hemma hos mig... Det är helt enkelt inget jag prioriterar. Den lilla ork jag har vill jag lägga på annat. Ingen har väl dött av lite damm?!!
Nu ska jag försöka sova lite. Sitter på färjan, Destination Gotland till fastlandet. Har varit där en veckan med Mor och Syster. Men nu är vi som sagt på väg hemåt, klockan är 4.52 och det är två timmar till landstigning. Så lite sömn kan nog sitta fint :-)
Välkomnar åter er stackare som fortfarande kikar in här! Hoppas ge er lite mer av intresse framöver :-)

N som i Nostalgi

Dagen...

Lite skillnad på trafiken... När vi åkte ner var vägen tom i stort sett. Men nu har det tagit 30 minuter att åka från Söder till Klarabergstunneln *asg*
Vår nya passagerare är orolig...

On the road again

Åter på väg till Stockholm. Den här gången är det inte för att roa sig utan helt tvärtom tyvärr :-(
Jag och Mor ska till Karolinska sjukhuset där min Syster ligger sedan några dagar tillbaka. Hon kommer bli kvar hela helgen med... Jag tänker inte gå in på, för henne, privata saker. Men det är så pass allvarligt att vi trotsar vädret för att åka ned och kramas lite med henne och för att hämta hem Clinton som varit ensam hemma de här dagarna.

Dag 11 - Min syster

Vi är nog som natt och dag, jag och min syster. Inte bara till utseendet utan till sättet, åsikter osv. Om man inte visste så har jag svårt att tro att någon skulle ta oss som så nära släkt.

Men hon är min Lillasyster i vått och torrt och JAG ÄLSKAR HENNE!

Jag var 2 år och 10 månader när hon tittade ut och jag har svaga minnen, som sedan min mor har fyllt i, av att vi var ute och plockade smultron kvällen innan. Jag, mamma och mormor som jag har haft turen att bo granne med hela min uppväxt. Sen vet jag att jag lade mig och på morgonen var mamma borta. Sen minns jag inget mer och har inte heller någon aning om vad jag egentligen tyckte om min syster när hon kom hem. Men har ju fått reda på att jag bet henne i fingret vid något tillfälle och drog henne i håret vid ett annat. Men vilka syskon gör inte det ;) Senare kom jag på att man kunde ju skicka henne på ärenden. Man kunde ju säga åt henne att fråga om glass eller fika. Tyvärr hade ju jag en smart mor och hon överlistade mig varje gång.

Ju äldre vi blev desto mer oense blev vi och under tonåren har jag nästan bara minnen av tjafs och bråk. Retsamma saker, slagsmål osv. Men jag vet att vi hade fina stunder! Det var ju i den här vevan som mina föräldrar separerade och då vet jag att vi fanns för varandra och stöttade. Jag kan bara inte minnas det nu.... För vi växte ifrån varandra under de här åren.

Så blir vi vuxna... Hon studerar, lever singel liv som partyprinsessa i Stockholm. Jag gifter mig och skaffar barn med allt vad det innebär. Vi hade helt enkelt inte så mycket gemensamt de få gånger vi träffades. Men på senare år har vi tagit igen och nu närmar vi oss varandra åter.

Jag ser fram emot nästa gång vi träffas, som jag vet blir det på söndag i Uppsala då min moster har Adventsvaka. Vill se hur hon ser ut, hur hon mår.... För tyvärr vet jag ju att det inte är så bra med hennes hälsa :( Vi har nog ett och annat att prata om, stötta och trösta varandra lite. Fast det är ju kanske inget man gör med övrig släkt närvarande....