Hektisk vecka!!

Det har ju varit tyst här i över en vecka. När vi var på Bloggseminariet som Oriflame höll i så blev vi också deltagare i en tävling. Vi 10 deltagare på seminariet skulle tävla om biljetter till Attitude om två helger. Det fanns vissa kriterier och innan vi fick reda på tävlingen så fick vi sätta egna mål. Det var givetvis dessa mål och lite mer som vi skulle jobba emot. Det fungerade ju bra, med tanke på att jag redan var igång med min blogg och hade lite erfarenhet. Men så, hände det lite för mycket runt mig privat och då försvann inspirationen igen. Jag har ju bestämt att jag inte ska skriva så mycket privat här. Inte som jag gjorde tidigare iaf. Man har ingen aning om vilka om läser och hur det används. Då, innan mitt uppehåll, så fanns det Ex-partners (inte mina barns pappa), "vänner" som använde det jag skrev, formulerade om och det blev rykten, skitsnack och massa annat. Det blev mycket jobbigt, framför allt tillsammans med min kamp mot cancern. Så om jag nu bestämt mig för att inte skriva för mycket privat, men det händer massor privat, hur ska jag då göra i bloggen? Det kanske inte finns något mer att skriva om? Jo då, jag kan ju alltid skriva om Oriflame. Men jag tror ju inte att det är vad mina läsare vill se hela tiden heller. Så det ledde till att jag helt enkelt slutade skriva. Jag orkade inte ha pressen på mig om 3 inlägg per dag tex Nu är iaf vinnarna utsedda och min stress borta med dem. Gratulerar Anneli och Sanna!!

Så det som inte varit privat har ju varit MASSOR med Oriflame! Förra veckan var det privat visning, två storvisningar, Öppet hus, öppet i min lilla Lya, marknadsföring både på köpcentrum och i brevlådor. Denna vecka har jag öppet alla vardagar, utb successplan, katalogmöte och så prospektering på köpcentrum. Har jag inte världens roligaste jobb?!! Man får samarbeta med härliga personer, lära känna nya bekantskaper och träffa nya människor. Samtidigt som man har trevligt! Underbart!!

Dukat bord på storvisning i Järbos Folkets hus

Nu väntar vi bara på gästerna

Sonen häftar fast visitkort på Katalog 3....

Högen i baksätet växer....

Sen laddar han benen och springer från låda till låda.
Jag: "Jag kan ju köra bilen fram till lådan
så kan du bara lägga i katalogen"
Sonen: "Nej, mycket skönare att springa!"

Sen så börjar jag äntligen få lite ordning på öppettider i Lilla Lyan.
Även om de fortfarande är flexibla så har jag ändå en grundstomme att luta mig emot.

Min vän säljer sin lya!!

Någon som är intresserad? Superfin lägenhet, med mycket bra läge!!

Nettes lägenhet!!

Vänskap

Man säger sig känna sina vänner. Man tror att de finns för alltid. Men inte förrän man verkligen behöver dem inser man vilka som är det riktiga vännerna. Jag vet inte om jag skulle ha överlevt det senaste året om det inte vore för en handfull vänner. Som funnits och lyssnat, kramat och skrattat tillsammans med mig.

Jag och M-L med vinden i håret på ett
traktorflak ute i Askerskogen
förra sommaren

Som jag tjatat här i bloggen om min M-L som bor så långt borta. Som jag saknar och längtar. Nu mer än någonsin. Nästan 30 mil för en kram känns lite magstarkt kanske. Men sen vet jag ju att du finns nära, bara ett knapptryck bort. Vågar nog knappt tänka på hur många timmar man suttit med dig framför skärmen. Bättre tider väntar för oss båda och då får vi väl se till att få tummen ur och fixa till en dejt ;)

Nette och jag i pappas Ford Sunliner
på Big Lake Run i Rättvik

Sen Nette som är en äldre bekantskap som blivit nyvunnen vän. Vad du betyder mycket för mig!! Vore det inte för dig så skulle jag ju knappt tagit mig ur sängen vissa dagar. Inte gått utanför dörren eller ätit. Det har varit ett mycket tungt halvår och då har du funnits nära, i vått och torrt.

Tyvärr så hittade jag ingen bild på oss tillsammans Mia! Det måste vi råda bot på!!! Vår relation är ju den yngsta, som på något konstigt sätt överlevde diverse kaos *skrattar lite för mig själv* Vilka turer det har varit!! Kanske var det som stärkte vår relation med. Det är väl när det blir så, som man liksom inser. Det jag skrev ovan, att man vet vilka som är ens vänner när man verkligen behöver dem.

Tack för att ni tar hand om mitt sargade hjärta!!!

Trasigt, och ser nog inte mycket ut för världen, men med er läker det. Sakta men säkert!

Nattedepp

Sitter och läser lite bland mina egna inlägg. Känner att det inte är många det senaste halvåret som är av positiv karraktär. Det känns i hjärtat... Jag som normalt är en positiv människa.

Fastnade vid detta inlägg ( Jag dör... ) och inser att inget har förändrats, symptomen är det samma men man har på något vis accepterat. Man ställer in sig på att det är så det ska vara liksom. Hur sjukt är inte det?!!

För att inte tala om detta inlägg som min dotter skrev.... Min dotters blogg Det gjorde ont att läsa då, kan inte påstå att det gör mindre ont just nu

Sen den där skiljsmässan... Livet... Jag har fortfarande inte lämnat in det där papperet och jag funderar fortfarande över vad som vore bäst för barnen när jag går bort...

Men sen finns ju inlägg som fortfarande värmer när man blir påmind :) T som i Trevligt förmiddagsbesök eller Så får man ett brev

Känslomässigt blev det i allafall och nu ska jag torka mina tårar och krypa in mellan lakanen
NattiZ!

Vilket härligt flow!!!

Tycker ni inte?!! Inlägg efter inlägg byter av varandra och ibland funderar man om jag inte har bättre saker för mig än att blogga *sarkasmen flödar*

Det har varit två tunga veckor... Har antingen varit på vift eller legat i sängen. Inspirationen har helt enkelt inte funnits och jag har levt för att vara stark så jag kunnat umgås med mina vänner, deltagit på tjejernas träningar eller alla härliga events för Oriflame. Resten av tiden går helt klart till återhämtning. Nätterna är fortfarande svåra och jag har inte kunnat hämta min medicin av förklarliga skäl, vilket givetvis gjort det ännu svårare. Tredje veckan med cellgifterna och jag har inte tillstymmelse till att tappa något hår än *peppar, peppar* Men är sjukt trött i kroppen och svagheten ger sig tillkänna mer och mer för varje dag. Man får be barnen öppna juice-förpackningar och kaviartuber. Köpte färdigskivad ost för det var enkelt men då skakar jag för mycket för att dela dem *asg* Hur sjukt är inte det?!!! Cykeln ska pumpas, sommardäcken ska på bilen och den ska tvättas. Det är liksom inte ens en chans att jag fixar det själv! Det är nu man måste svälja sin stolthet, den som jag annars håller så hårt på, och be om hjälp. Det är otroligt jobbigt!! För att inte tala om att be om hjälp med ekonomin, eftersom Försäkringskassan fortfarande inte gett mig nå pengar.... Jag är längst ner på botten, på alla plan... Här har jag ALDRIG varit förr.....

Så får man ett brev!!

Medvetet dåligt kort....

Hur sjukt känns inte det?!! Jag skriver ett inlägg om mina vänner och tackar dem för de finns. Men nämner inte min äldsta vän, hon som alltid funnits liksom. Som en smäll för mitt samvete så dimper det ned en vanligt fint handskrivet brev i brevlådan. Hur ofta får man sånna? Idag av alla dagar... Jag läser och gråter en skvätt!! Klart jag vet att du finns, vännen!!! Det har du alltid gjort! Du anar inte vad det brevet betydde! Dags att leta fram lite fint brevpapper kanske ;)

Saknar...

Vet inte för vilken dag i ordningen som jag ligger i sängen och funderar över meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Varför ska man finnas?

Jag tackar alla mina vänner som verkligen har ställt upp. Vännerna M och N som alltid funnits via sms, msn och FB. För en fylla, fika eller promenad (även om jag varit för svag för det så har erbjudandet funnits) Vännen J som när jag inte svarat i telefonen, kommer och våldgästar och bokstavligen släpar upp mig ur sängen och trycker i mig mat. Släpar med mig på sociala tillställningar där jag verkligen inte kan rymma in i min sjuka värld.

Jag vill även tacka min Exman, som ställer upp mer än han behöver. Med handlingar, matlagning, städning och även värme vissa nätter när ensamhet och ledsamhet känns för jobbig.

Sen så klart mina underbara små, som låter mig sova. Som hjälper varandra med saker när jag inte orkar. Som bara ger en tröstande kram. Jag älskar er mer än ni kan ana!!!

Sen måste jag ju ge en eloge till dem som inte vet hur jag mår, hur de ändå har tålamodet med den totalt ostabila människa. Som helt plötsligt slutar heja på affären och tittar i marken. Som inte svarar i telefonen, men skickar ett sms 3 sekunder efter. Som är förvirrad och knappt vet vilken dag det är, ger fel tider, datum....

Jag vill även tacka alla er som läser här. Några som ger tröstande kommentarer, andra som ger sig tillkänna genom besöksräknaren. Det gläder att ni läser även om jag kan tänka mig att det inte är så underhållande läsning just nu....

Slutligen måste jag ju säga att JAG SAKNAR ER TVÅ, MINA UNDERBARA!!! Vill känna era armar, gråta mot er axel, höra era tröstande ord. Bara känna er närhet i tystnaden, vetskapen att ni finns och att jag vet att ni förstår utan att jag säger något. Hur ni ser i mina ögon, trots att jag säger att det är bra. Att ni hör i min röst, fast jag sväljer gråt. Jag vet att ni finns där, bara ett klick bort. Men....

Music is my life :)

Det har varit en mycket bra helg!! Vad skönt det känns att säga!! Haft flera underbara vänner i min närhet och dessutom lyssnat på mycket bra musik. Upptäckte ett nytt band i fredags, Die Apokalyptischen Reiter. Så de ska jag lyssna in mig lite på. Få se om jag ändrar uppfattning eller om gillandet kvarstår. Nästa härliga flykt in i musiken var ju Porrkestern. Som alltid levererar ös, perfekt att kombinera med X antal Fireballs :P Den slutliga musikaliska upplevelsen den här helgen var ju på Lillpuben med ett par Birra Moretti och Wolfman Jack som bjöd upp till dans ;)

Ä som i Ägnad en tanke

....eller två...

Det ringde på dörren på sena eftermiddagen igår. Jag låg nedbäddad efter ytterligare ett ingrepp och väntade inget besök. Men där stod min kollega K och hennes lilla son. De hade samlat lite till en blomma på jobbet. Tänk vad det kan värma!! Att man vet att någon tänker på en...

Ja...

Så efter mitt trevliga besök gjorde jag ett försök att plocka lite. Hoppades kunna övertyga Dotter att dammsuga när hon kom hem. Sonen spelade ett tag till innan det var dags för honom att förbereda sig för kalas, Faster fyller 40 idag. Sen blev det tyst... Pratade en lång stund med Underbara M-L på msn och sen blev det soffan framför mina fyra sällskapsdamer från New York ;) Där jag tydligen passade på att somna med. Även om jag mår bättre så känner jag att orken inte finns... Att man legat vaken och funderat halva natten hjälper ju givetvis inte heller. Vaknade inte förrän barnen kom hem igen och då blev det ju fullt ös på en gång. Glömde givetvis att fråga Dotter om dammsugningen innan badet och efter vet jag att det är dömt, eftersom då kan hon ju bli ofräsch... Får helt enkelt vara skitit på golven ett tag till.

Så vad händer på Sportlovet? Känner lite ångest för de kommande tre dagarna då barnen är hos mig. Jag vill ju liksom kunna hitta på något med dem, men vad? Svårt när man inte får bada, anstränga sig, helst inte köra bil, inte bära tunga kassar osv... Man känner sig lite begränsad minst sagt!

T som i Trevligt förmiddagsbesök!

Tänk vad saker kan betyda...
En timme kan rädda en hel dag.
Så härligt att se att du mår bra!
Sköt om dig!! <3

Helgen

Ångesten från fredagsnatten satt in långt på in lördagens kväll... Man håller god min och vill göra allt med barnen. Men om barnen inte vill vara med dig då? Hur klarar man det då? Dotter bänkade sig vid sin tv med datorn i knät. Sims och bloggen fick hennes fokus... Sonen spelade 64an i sitt rum. Med lite övertalning fick jag ut dem i vardagsrummet till Mello och vi började titta tillsammans. Men tillslut gjorde datorn oss sällskap och Sonen spelade på sin mobil. Dotter säger till mig "Ska inte du hitta på något?" Lördagkväll!!! I samma veva får jag ett meddelande från en vän. Så det slutar med att jag bestämmer träff med henne någon timme senare. Barnen sitter kvar vid tvn, tittar på film. Jag går iväg en sväng, kopplar bort alla onda tankar. Dotter sms:ar att Lillebror sover och att hon lagt sig. Jag dröjer mig kvar och spelar ett parti biljard. Kroppen är svag när det är dags att gå hem, lyckas få skjuts efter vi ätit en tunnbrödrulle. Sängen är skön men det är i badrummet jag sover även den här natten....

Masar mig till sängen innan barnen vaknar. Vi har en lugn dag innan vi åker för att hälsa på Plastfarsan. Stannar hos Vännen N på vägen, som har lite saker till mig (visar i morgon)

I morgon ja....ALLA HJÄRTANS DAG!! Mår så illa över detta!! Inte direkt för att vi brukade fira det eller så. Men för att man ser dessa hjärtan överallt... I alla butiker, på hemsidor, i posten och i dator via mail eller FB. Man blir konstant påmind om att man är ensam liksom. Det skär i hjärtat och jag tror att jag ska vägra gå ur sängen i morgon. Lite svårt dock... Om man ska till läkaren.

Friends

Förmiddag

Fortfarande i sängen... Natten har varit bra, tror att jag sovit oavbrutet. Känner mig ändå inte utsövd på något vis. Man går upp av ren rutin, väcker barnen. Sista morgonen med dem på några dagar. Dotter som alltid stressad och inte blir det bättre av att jag ställer frågor om packningen som ska med till pappa. Sonen är alltid morgonpigg och han är oftast glad så fort han kommer upp ur sängen. Tänk om man kunde få hans humör!! Han saknar dock vantar och ingen verkar veta var de tar vägen. Dags att köpa nya - IGEN!! Nåväl, barnen iväg till skolan och jag återgår till sängen...

När man blir ensam, det är då tankarna kommer. Men hinner inte gräva ned mig eftersom telefonen ringer. Fler som mår dåligt :( Bara att gå ur sitt eget huvud, vara opartisk. Men kan man vara ett stöd när man själv inte är stabil? Jag finns ju där i allafall, det bör ju vara värt något. Den här gången uppskattas mina ord och det gör mig lite gladare. Det ger ju enormt att kunna hjälpa någon som inte mår bra:) Men det gör ju också att jag saknar dem som brukar vara mitt stöd.. Hon där nere och Han där borta...Båda nära med hjälp av teknik, men ack så långt borta på andra sätt.

Dagens frukost fick inte heller stanna kvar och jag har ingen medicin kvar. Ska försöka klara mig och pilla i mig mindre mängder under dagen. Sen syns det så tydligt i huden på mig. Mitt mående ger flamming hy och finnar uppstår, enorma sådana. Att jag dessutom är inne i en "byta-hudvård-period" gör ju inte saken bättre. Öm i näsvingar, haka och tinningar... Kanske ska unna mig ett bad med inpackning av både ansikte, hår och fötter. Någon som erbjuder massage?

Så tillslut...

sa kroppen ifrån - IGEN!

Jag har ju haft känningar de senaste veckorna. Vet att jag medvetet planerat massor av saker för att hålla tankar och funderingar borta. Men nu gick det inte längre... Kände av redan på fredagens eftermiddag då jag kunnat strypa Exet. Egentligen inte för något han gjort, utan bara för att han fanns liksom.

Helgen har dock varit mycket trevlig. Fredagen var lugn, min plan var att förbereda så mycket som möjligt till lördagens fest men en vän behövde mig mer så det slutade med att det blev djupa diskussioner vid köksbordet inpå småtimmarna. Sonen var på disco och Dotter hade två fjortisar på övernattning Frågan är ju om det är i mina försök att hjälpa andra, som jag även öppnar upp mina egna känslor. Tror ju annars att jag låter dem vara. Menar inte att jag förtränger dem. För det gör jag inte, men jag liksom lämnar dem ifred *asg*

Hur som helst så blev det ju en sen sovmorgon och en del stress för att få ordning på lägenheten till kvällen. Mat, lekar och barnens packning avlöste varandra. Exet hämtade barnen och lämnade även sitt PS med Sing star som jag tänkte kanske kunde behövas senare. Gästerna började droppa in och trots att jag var sen och i sista minuten så hann allt bli färdigt. Vissa var dessutom försenade så jag hann med att se de gäster som kom, kunde ge dem lite tid och småprat. Det var en spännande konstellation, där nästan ingen av mina gäster hade träffats förr. Det verkade dock fungera väl, trots att det blev några längre tysnader mellan varven. Jag är supernöjd med kvällen och hoppas att mina gäster är det samma. Det blev utgång med två av tjejerna som blev kvar.

Söndagen fylldes av massor av ångest, inte bara min egen utan även flera av mina vänner mådde dåligt. Man lyssnar, försöker trösta, ge råd.... Man tror att sin egen smärta försvinner om man känner sig behövd. Vad man kan lura sig själv, in i det sista... Ända tills man ligger där i sin ensamhet. När tankarna kommer ikapp, men känner hur den mentala handen sluts mot strupen och luften börjar ta slut. Man sluter ögonen och bilder flimrar på ögonlocken. Famlar mig upp... Rusar i blindo mot toaletten, slår tån i hallmöbeln, snyftar till, gråten är nära. Magen töms, effektivt och kvar ligger man som en våt fläck på badrummets golv. Kinderna är våta, halsen svider. Sakta försöker man resa sig, det går inte... Gråtande och skakande, kryper... Sängen är åter kall... Upprepar detta ett par gånger, tittar på klockan... 2 timmar kvar....

SAKNAR!!!

Härligt dyngsura efter många timmars regn...

Vi sa ju att det inte skulle dröja så lång tid!! Inte flera månader!!

Får jag komma NU?!!

Dag 7 - Min bästa vän

Nytt försök :)

Vänner har alltid varit viktiga för mig.

När jag var 11 flyttade så min bästa vän, E :( Ända till Småland!!! Det var jobbigt... Men vi höll kontakten via brevväxling och så småningom sms och mail. Jag reste ner till henne och hon upp hit. Vi håller fortfarande kontakten även om vi inte träffas lika ofta nu för tiden.

Under tonåren hade jag svårt med vänner, men hade många bekanta och "festa" kompisar.

När jag (alldeles för tidigt) blev gravid så träffade man ju nya bekantskaper och däribland ett par på samma föräldragrupp. Vi fick båda flickor och under den första tiden träffades modern och jag mycket, sedan blev det familj med familj. Av olika omständigheter, separationer och osämja så blev det iallafall tillslut så att jag fann mer gemenskap och vänskap i fadern och där fann jag ju min vän D. Han har stått mig nära och hjälpt mig många gånger när jag haft det kämpigt. Han har funnits där lyssnat precis som jag har gjort för honom. Tyvärr så umgås vi inte alls lika ofta som förr och det saknar jag. Men vi håller kontakten och ser till varandra :)

Det var ju även när dotter var liten som jag svarade på den där annonsen i Vi Föräldrar. Ni vet, den där en nybliven mamma sökte brevvänner. Hon planerade att vara hemma länge med sin dotter, precis som jag gjorde just då. Till min förvåning fick jag svar... Måååånga, låååånga brev blev det och alla har jag sparat. Hon vet allt om mig, hon lyssnar och finns för mig när jag behöver det. Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar och allt som oftast tycker man att det var så länge sedan man pratade fast det kanske var på msn igår. För det som en gång var brevväxling, blev msn och sen tillslut, efter många år, så träffades vi. Det var spännande, nervöst. För tänk... Jag hade ju lämnat ut allt om mig, hon kanske hade skapat sig en annorlunda bild av mig. Tänk om vi inte alls gick ihop IRL!!! Men det gjorde vi!!! Hon är min allra underbaraste vän! Min bästis! Vad skulle jag göra utan henne? MIN UNDERBARA M-L!!!

SONISPHERE!!

Som jag har längtat, månader, veckor och så slutligen dagar!! Så äntligen vardet dags :)
Resan ner gick så långsamt... Man nästan räknade sekunderna. Tillslut var jag så nere på Centralstationen för att möta M-L.

Vi begav oss omgående till Söder där vi skulle bo i systers lägenhet. Vi hade enorma planer om shopping och sen konserterna nere i Kungsträdgården. Men ACK, vi har ju så mycket tid att ta igen. Tiden går så fort!!! Så vi inser att det blir en snabbshopping och sen ombyte om vi överhuvudtaget ska se något av banden där nere.



Luften är skön så vi promenerar ned, via Slussen, Gamla stan och Slottet.



Casablanca har vi redan missat, men Bullet går på när vi väntar på att få våra armband. Vi har en gemensam bild av det bandet. Tänker inte gå in på det här, men de är liksom speciella *asg* Handlar inte om deras musik på något vis. Men vi var ju liksom tvungen att se dem.

Efter dem går Crasch diet på. Ett band som jag verkligen avgudade för några år sedan, innan deras dåvarande frontfigur tragiskt gick bort. Trodde bandet skulle försvinna med honom. Men så var inte fallet och nu gillar jag dem åter. Deras framträdande var ju dock inte det bästa den här gången och vi känner oss nöjda.



Kvällen avslutade vi med alldeles för många shots, Tuborg, drinkar och trevligt sällskap på Kellys. Sjukt trevligt var det!!!



Det var tungt att vakna på lördagen... eller kanske inte för jag tror att jag fortfarande var onykter.

Men man inser i vilket fall att festivalen öppnar om en timme och, nja, det kommer vi inte hinna till. Vi satte som mål att 14.30 var en bra tid att komma dit. Då började Hammerfall och det kunde ju vara trevligt att se. Vi funderar hit och dit hur vi ska klä oss. Meterologerna har lovat regn hela veckan men nu skiner solen... Hrm... Beslut: Regnjacka, tröja, mössa och vantar. Men packade fint i axelväskan.

Vi tar T-banan ned till Centralen, för att sedan glida vidare med Röda mot Mörby. Perongen är full av mer eller mindre tydliga hårdrockare och tunnelbane vagnarna är fyllda till bredden. Vi hinner bara ut i luften innan de första dropparna börjar falla. Alla i vårt sällskap tar på sina respektive regnskydd... och det är vi inte ensamma om


Väl inne på området så har vi ju missat Hammerfall....

Men Tom Araya ger sig snart till känna och Slayer manglar vidare. Enligt Micke så "köttades strängarna på basen" Vad nu det kan innebära *asg* Jag blev positivt överraska av spelningen och brydde mig inte märkbart av regnet. Dock var inte M-L lika road och vi begav oss snart, med övriga i sällskapet till närmaste öltält.

Det är nu helvetet bryter ut!!! Regnet öser ned! Vi placerar telefoner, kameror och annat av värde i en plastpåse som sedan stoppas i väskan som i sin tur täcks av ytterligare en plastpåse. Allt blir blött!! Vatten rinner via muddar, krage... Från kedjan i linningen ned på benen. Den fina gröna gräsmattan förvandlas snart till en gigantisk gyttjepool.

Min hjärnskakning ger sig till känna, magkatarren likaså... Kölden kryper in och jag kan inte hindra att hela kroppen skakar. "Andas, slappna av" Jag intalar mig alla de saker som jag vet fungerar under normala förhållanden. Men det går inte!! Minns bara fragment av Alice Coopers konsert, har minnesluckor trots att jag vid det här laget är helt nykter. De runt omkring hjälper så gott de kan, delar med sig av sina kläder eller kroppslig värme... Men det går inte längre och jag är villig att ge upp. Offra Mötley... Som jag verkligen längtade efter.

Jag släpas iväg. Försöker tappert pilla i mig lite varm mat.... REGNET UPPHÖR!!! Området jublar :)

Efter en stund känner jag värmen från maten och jag tar av mig regnjackan. Plockar så fram min tröja och vantarna. De är torra och ger mig det jag behöver: Värmen sprider sig och jag känner på något sjukt vis hur kroppen åter börjar leva. Iggy intar scenen någonstans långt i fjärran, men det ignoreras och vi laddar med något drickbart istället. Stämningen förbättras och så hör vi....

Introt till "Kickstart my heart". Dagen är räddad och vi rusar mot scen.... Vince stämma ljuder och jag är överlycklig. Hoppar och sjunger och känner hur glädjen sprider sig. Det är ju därför jag ville hit!!! Tittar på M-L och bara njuter!!

"Do you know that Sweden must be thebest place to be horny in?"

Tommy Lee bjuder på sig själv :) Publiken jublar!!

Efter konserten förflyttar vi oss till den andra scenen. Iron Maiden ska snart gå på. För mig personligen är de inga favoriter, men det är ju liksom ett band som man måste se om man har chansen. Tyvärr gjorde de mig besviken... Och även övriga i mitt sällskap.

Vi bestämde oss för att överge området och ta oss till tunnelbanan.

Vårt mål var att ta oss fram genom lera, gyttja och vattenpölar utan att halka, snubbla eller bli knuffad.

Viljan att INTE hamna på marken var stor, men det var inte det lättaste!! Men vi klarade det!!

Det var lugnt i tunnelbanan och vi kom därifrån smärtfritt. Vi åkte till Slussen och beslutade att fräscha upp oss innan vi skulle stråla samman och käka någonstans.

Jag och M-L traskade hemåt. Tröttheten kom smygandes... Vi gick in i soprummet, krängde av oss skor och strumpor som fick sin slutliga vila i en container, sedan gick vi barfota de tre trapporna upp till systers lägenhet. Byxorna var som klistrade längs benen och leran sprutade när vi tappert brottades med dem för att få av dem. Efter snabbdusch slängde vi oss i soffan och insåg att vi varken hade ork eller lust att ta oss ut från lägenheten... Då började det åska och vi intog istället respektive sovplats.

Mycket trevlig helg, som har man har haft kvar i kroppen flera dagar :)

Det kom ett sms på kvällskvisten...

"Livets... blåmärken och ärr, blir vi nog aldrig kvitt.

MEN se livet, i lite mer vitt

(Leta en sann källa och tår, där, du kan fälla)

Jag är en taskig poet och vän,

som kan vara till hjälp,

om du vill slippa konstiga män"

Åter hemma...

Nog för att det är skönt att komma hem...

MEN ACK vad jag saknar och längtar igen.

En del prat, stötande och blötande.

Ändrad syn på vissa plan, bara kanske klokare på andra.

Men jag vill ha mer!!!!

Jag är inte klar!!!

Vill höra mer ju...

För det blev inte alltför mycket lyssnande för min del tyvärr :(

KRAM!!!