Dagarna springer iväg! Kan egentligen inte riktigt förstå hur det kan kännas så. Jag gör verkligen ingenting nu. Känns det som iallafall. Efter några besök på förlossningen, bromsmedicin och förhållningsregler så finns det inte så mycket man kan göra. Ta det lugnt, lyfta inget, ansträng dig inte, gå inte i trappor osv Så rastlös, uttråkad och frustrerad!! Har perioder av regelbundna värkar dagligen men de avtar efter vila och än så länge finns inget som tyder på att tappen har påverkats. Så bara att köra på i samma anda. Gick in i vecka 31 idag så transportsträckan minskar successivt. Sömnen påverkas av busig bebis, sammandragningar och smärta, myrkrypningar och halsbränna. Det har nog totalt blivit 8 timmar sömn i helgen. Jag försöker vila på dagarna men det är ju inte heller det lättaste de veckor som mina barn är här. Jag känner mig nedstämd och smått deprimerad, tyvärr. Tillsammans med frustrationen över att inte få göra något så finns ju även allt runt omkring. Makens Ex är ett stort störsmoment och även om vi gör vårt bästa att styra vår energi bort från henne så är det svårt att inte bli påverkad. Man märker att barnen far illa och mår dåligt och så står man helt maktlös. Maken blir mer och mer nedstämd och han sörjer ju hur det blivit liksom. Bara att försöka finnas för honom, lyssna när han behöver prata.
JAG VILL:
- att våren ska komma, sol och värme. Fåglar som kvittrar, takdropp och motorcykelåkande
- att veckorna ska springa fram till slutet av maj då vår nya familjemedlem ska komma. Vem är du?
- att Maken ska mår bra och kunna glädjas igen.Kunna vara som han brukar... Finna ro och harmoni.
- må bra!! Slippa tänka mig för i varje rörelse, i varje moment
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar