Att ta konsekvens av sitt eget handlande

"I morgon tänkte vi baka muffins som vi kan ha som lite fredags-fika" Barnen jublar! Planen var att gå till skogen och plocka blåbär som vi kunde ha i. Vi förklarade att man skulle få göra två muffins var, de som ville, och i dem fick man lägga de blåbär man plockat. Promenaden mot skogen var glad. Barnen gick och pratade om hur mycket de skulle plocka osv. Väl framme så plockade vi fram frukt och så hade vi med lite vatten. Några barn valde att fika lite och några började plocka. Stämningen var god hos de flesta. Men Klara (inte barnets riktiga namn givetvis) var sur och förklarade att hon minsann inte skulle plocka ett endaste blåbär. "Det gör du som du vill. Det är ingen som bestämmer det" Hon sitter kvar på sin stubbe och tuggar på en bit äpple. Jag frågar om hon vill att vi ska leka någon lek i skogen. Hon svarar inte ens och jag låter henne vara en stund. Ett efter ett kommer de andra barnen och visar hur mycket de plockat. Några känner sig nöjda och tar lite mer frukt, andra fortsätter. Klara sitter kvar trots att ett annat barn tar kontakt.

Idag skulle vi så baka muffins. Två flickor ville hjälpa till med smeten och när den var färdig fick de andra i små grupper komma in och göra sina muffins. Hälla i smet, "dutta" i blåbär... Så även Klara, fast utan blåbär. Jag frågade om hon inte ville ha blåbär i sina muffinsar, men NEJ!! Gräddning är en låååång procedur om man är fika sugen. Vi blandade saft och lade ut filtar på gården.

Äntligen får vi sätta oss!! "Varför har inte jag blåbär i mina muffins??!!" Klara skriker rakt ut och börjar gråta. En annan pedagog förklarar att hon faktiskt valde att inte plocka och sen avstod från erbjudandet att få bär av mig. Men hon är otröstlig. Ett annat barn frågar om hon vill smaka av henne, men NEJ!! "Det är äckligt med blå muffins!!"

Vad göra?!! Ibland så vet man inte hur man ska gå till väga. Hur löser man en situation som denna? Men det är ju härligheten med mitt yrke, många intressanta diskussioner och händelser....