De är ju underbara... Det börjar med dova mullranden, mystiken infinner sig, rök... Facklor som brinner i bakgrunden.
Så kommer till slut musikerna in, den ena efter den andra. Nitar över hela benen och gråaktigt sminkade. Det är här andras fördomar tar vid.... Maken skrattar högt och börjar hoppa så fort musiken börjar
Fötterna på dessa baskaggar går lita fort som Henriks (som jag oftast jämför med) och man knappt ser hans armar mellan slagen.
Inser att basisten (kommer bara inte på vad den som spelar bas eg kallas, blir galen) spelar med fingrarna!! Inget plektrum så långt ögat når. Han har sin pose med basen på ena knät i stort sett hela spelningen och jag kan inte låta bli att förundras över hans fingrar. Finger topparna måste ju vara stenhårda vid det här laget, om man spelat på det viset större delen av sitt liv. Han var i vilket fall enormt imponerande.
Eld och fyrverkerier byter av varandra allt medan Dimmu Borgirs sångare sjunger, growlar och pratar mellan låtarna. Han förklarar till makens enorma förtjusning att Sveriges bästa band är Onkel Kånkel och The kristet utseende. Då vacklar jag för en sekund *ASG* Skämtar givetvis, men jag är ju ingen fan av något av nämnda band....
Med ett leende på läpparna går jag från denna konsert. En av de bästa jag upplevt (Beklagar Europe eller Sonata arctica) och det skall nog mycket till innan jag imponeras på samma vis. Även om förhoppningar finns, men dock av annat slag, till nästa helg.
1 kommentar:
Alltså, sorry, men där går du bet när det gäller mig iallafall. Jag klarar inte av "sånt där oljud"..tant som jag är ;)
Men ni verkade ha en fin kväll, härligt!
Skicka en kommentar