Måndag morgon.... Alltid lika tung. Jag kommer nog aldrig att lära mig... Om man är vaken till 2 på söndag natt så blir det alltid lika tungt att börja jobba klockan 7 på måndag morgon. Men jag är ju medveten och det är ju bara att acceptera. Jag fastnade i tankar igår. Dels via en diskussion med en ledsen vän, dels med erfarenheter och egna känslor.
Samma tankar dyker upp idag...
KAN MAN GE FÖR MYCKET AV SIG SJÄLV?
Ja, alltså om man lyssnar, tröstar och finns utan att få något tillbaka.... Står här med en ledsen liten pojke. Längtar efter mamma, pappa eller var det farmor som precis gick. Måste jag få honom att skratta? Han har väl all rätt att vara ledsen i den stunden. Han vet att någon av dem kommer och hämtar honom, men just nu känns saknaden så stor. Självklart måste han få gråta!! Men han måste ju också känna att någon ser hans sorg och hans längtan. Ha någon där som tröstar och lyssnar. Efter ett tag så försvinner ju ledsamheten och viljan till lek tar överhanden.
Jag har ju tidigare berättat om min ensamhet den senaste månaden, hur man liksom helt plötsligt känner sig bortglömd... När man inte är behövd mer så blir man liksom bortkastad. Något som tidigare varit, i mitt huvud, ömsesidigt. Ensam och ledsen, övergiven och varken älskad eller behövd. Man upplyser att man finns där. Om du behöver mig så finns jag för dig! Varför gör man så??!!! Men jag har inte varit behövd och inte heller sedd, inte fått tröst i min ledsamhet... Så helt plötsligt!! Något händer, och då finns man tydligen igen. Man är behövd. Vad gör jag då? Jo, jag ställer upp till 100 % på alla plan. För det är ju min vän... Men vart tog jag vägen? Förtjänar jag verkligen det? Men jag är ju tydligen så desperat att jag inte vill förlora igen :( Så då får jag väl bortse från mina behov några månader till.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar