För att kunna bo så måste man ju ha en säng. Så den inhandlades och monterades med mycket möda och svett. Inte det lättaste att göra själv. Men är man envis så går ju det mesta ;)
Man tror sig vara stark, att det inte ska vara några problem att sova själv. Men ack vad man bedrar sig. HAN! Hans varma kropp, hans andning finns inte där längre :( Så efter att ha bott ensam i en månad har jag inte sovit en endaste natt utan att vrida och vända, lyssna och sakna. Man funderar på vad som är rätt och fel. Vilka val man har gjort...
Det var ju fler som behövde säng och den var inte det lättaste att få till. Jag gav upp tillslut och fick kalla på hjälp. Maken *harkal*Barnens far kom till undsättning
I övrigt så har vi kommit på plats. Barnens rum är fortfarande ganska tomma tyvärr och de har med sig packning som om de ska på semester varje gång de kommer hit :( Men det får väl lov att vara så under den här övergångs perioden. Vi har en ganska fin hall och ett mycket väl fungerande kök. Vardagsrummet är i ordning men det saknas en bättre tv, då det är mycket viktigt för barnen här. Så de 3 (!!!) som vi har duger liksom inte. Man måste ju ha en STOR!!
Hur känns det då?
Det känns förjävligt!! Så mycket värre än jag någonsin kunnat tro... Visst jag har min frihet, jag bestämmer själv. Det är inget bråkande... Men jag är ensammast i världen!! Från att ha haft ett ganska socialt liv så har alla försvunnit. Ingen hör av sig, ingen vill hitta på något. Så nu när jag skulle kunna flyga och flänga hur mycket jag vill, vad gör jag då? Jo, jag sitter ensam med ett glas vin... Enormt deprimerande och patetiskt....
6 kommentarer:
Maria. Jag vet precis hur du känner det. Man har nån slags sex and the city dröm om singel i stan och allt ska vara så bra. Men så blir det bara tyst och ensamt. Men det är en stor förändring för dig. Precis som för mig så har din J varit hela ditt vuxna liv. Det tar tid att lära om och att lära sig att leva igen. Även om det var ditt beslut att separera som det var för mig. (Fast det vet jag ju inte om det var, ditt beslut alltså).Jag tror jag saknade M mer än han mig, Fast det var jag som "gjorde slut". Det blir dock bättre kan jag lova, men det tar tid. Vissa perioder hade jag gjort vad som helst för att få tillbaka M. Man mindes bara det fina och inte den gråa trötta och irriterade vardagen i varandras sällskap. Man blev kär i minnena och i kärleken. Idag är M och jag bra vänner och kan lätt prata och umgås med varandra. Vi har båda gått vidare med egna barn och familjer. Men vi kommer alltid ha F tillsammans och det binder oss ihop för all evighet. Och det känns bra. Kram Sara L
Läser du här?!
Kul att du ger dig tillkänna :)
Beslutet var ju gemensamt, vi mådde båda så dåligt av situationen.
Men sen har man ju bra och dåliga dagar, man tänker och funderar.
Tiden läker ju alla sår, lite svårt att se de dagarna bara.
Hej Maria..
Jag har saknat din blogg. Jag tappade bort den när en vän till mig fixade nytt operativsystem i datorn men hittade den nu ner skriven i ett ner kluddat block:)
Så blev lite förvånad att jag varit bort så länge från din blogg har ju hänt så mkt.. När jag läser din blogg så är det som att stundvis läsa om mig själv.. Hoppas din son mår bättre:)
Förstår hur du känner dig att gå isär känns bra just då men vi människor är sådana stora vane människor och vi det kvinnliga könet tycker om närhet, värme och ha någon men samtidigt vill vi ha vår frihet. Det kommer vara jobbigt ett tag men du vänjer dig till slut- jag lovar- jag har varit singel i 4 år nu..
Tyvärr så får du säkerligen byta till singel människorna.. De närmaste som känt dig sen barna minne stannar förhoppningsfull kvar och stöttar dig men oftast när man går isär det är då man verkligen får känna på vilka som verkligen är sina vänner och de som inte är det.. Ta en dag i taget och lev för den:)
Kramar till dig och lycka till!!
Ps tiden läker inte alla sår ibland men gör de mer levnadsbart ds
Kram Veronica!!
Hej Veronica!
Trevligt att vara lite saknad ;)
Jo, men vi vet ju båda att det är rätt val och det var ju dessutom ömsesidigt så ingen blev dumpad. Det är en ovan känsla för oss båda och den kommer vi tillslut vänja oss med hoppas jag :)
Det som är konstigt med vännerna är ju att majoriteten inte var våra gemensamma vänner. Det jag tycker är konstigt...
ja jag läser här ibland. du skrev ut adressen en gång på fb. Sen dess har jag haft dig sparad i datorn. Som Du ser så har jag också en blogg. Ligger ganska lågt med den jag också och är ganska kass på att uppdatera. Men den är där och jag skriver ibland. Mest för att uppdatera vänner om vad jag gör om dagarna. Kram på dig S
Hej Maria..
Låter kónstigt det där med vännerna?? Men som jag skrev innan, då var de inga riktiga vänner och tyvärr finns det fler av dem än de sanna, trygga, som bara finns där i vått och torrt hela vägen ut :)
Kramar i massor till dig från mig.
/Veronica
Skicka en kommentar