Ytterligare ett "Jag fattar inte!"

I slutet av juli hände något... Något som inte går att ta tillbaka, något som någon annan får ångra resten av livet. Denna händelse gjorde i vilket fall att jag satt ensam på motorvägen med halvpaj bil och var skapligt skärrad.

Mitt i detta kaos stannade någon för att hjälpa, en man, något äldre än mig. Han var lugn och hjälpte mig med bilen och såg till så att jag var ok att köra hem. Han fick mitt nummer så vi pratade när jag körde hemåt, för att se så att jag inte skulle bli stående igen.

VILKEN TABBE!!!

Till en början var det omtänksamma sms. Frågor om jag mådde bättre, vad som hade hänt osv. Sen blev det något samtal, som i mitt huvud också verkade vara av omtänksamhet. Jag markerade dock att jag ogillade att han ringde, men tackade givetvis för hans hjälp. Tillslut hade jag honom utan för det gemensamma huset vid något tillfälle, en annan på det utestället jag brukar gå till. Sms och samtal om fika, middag osv. Jag är tvungen att bli otrevlig. Tråkigt!! Kontakten upphörde.....

Ja, eller, den stannade upp då. För i lördags när jag var ute med mina vänner på en Sportbar så var tydligen han där med. Han gav sig inte tillkänna där på plats, men på söndag förmiddag började det komma sms igen. Åter bad jag honom sluta, berättade att intresse inte fanns. Sen har det kommit sms varje dag och igår kväll ringde han. Jag såg att det var dolt nummer, vilket jag vet att han har. Men jag ville inte strunta i att svara, riskera att det är Sonens läkare som jag nonchalerar. Så åter får jag förklara att jag är nöjd med de vänner jag har och prioriterar att lägga min tid på dem, att jag är totalt ointresserad av att träffas oavsett om det är vänskapligt eller i syfte av annan relation. Han ger sig inte och det slutar med att jag skriker (fast det är nog tystare än jag tror då jag har barnen i rummet bredvid) att jag inte vill veta av honom och lägger på luren i hans öra. Har inte hört något mer sedan dess.

Bör jag vara orolig?