Att psykisk smärta kan få en ur balans på detta vis

Den här hösten och vintern har ju verkligen speglats av missförstånd. Det känns som om jag liksom fått skit från alla håll trots att jag inte vetat vad jag gjort. Är det något som jag är stenhård på, så är det ärlighet. Jag säger oftast vad jag tycker även om det kanske inte passar just då. Men sen väljer jag ju givetvis hur jag formulerar och svarar givetvis på funderingar. Jag är ingen otrevlig människa. Jag tror ju att alla fungerar lika... Men så är det ju inte uppenbarligen...

När det där oförlåtliga hände, när jag behövde stöd från min vän. Då valde ju han att lämna telefonen till sin flickvän. Det gjorde ont! Att hon sedan tror sig veta bästa och tro att jag vill ha med henne att göra är ju en annan sak och jag var väl kanske inte tydlig i den frågan heller. Min reaktion var ju att bli besviken på honom... Det berättade ju givetvis han för henne vilket resulterat i mängder av otrevliga mail under hösten. Jag har inte gjort henne något... Det enda jag gjort är att hålla hårt i min vän. Men hon lyckades, hon fick mig att tro saker om honom. Att han utelämnade mig helt och fullt. Att jag inte hade något värde för honom, inte på det viset jag höjer honom. Jag var besviken och gjorde väl så han försvann...

Så dessa rykten... Att man liksom inte kan öppna munnen utan att det blir något tok. Människor tycker om att prata, gotta sig i skvaller.

• Jag var skild en månad innan vi lämnade in pappren
• Maken var otrogen och lämnade mig för att Jag inte var en god fru
• Jag var otrogen och lämnade Maken för att han misshandlade mig
• Jag är bitter på alla män därför drar jag med deras respektive på raggrundor
• Jag knullar uppenbarligen runt med allt och alla...

Jag kan fortsätta i all evighet! Hur roligt är det att höra detta på stan?!! Jag tänker inte heller sitta och dementera för det är liksom saker som ingen egentligen har att göra med. Men varför är det så roligt att förstöra för andra på det viset? Vad som hände i vårt äktenskap är ju vår sak, om vi båda gjorde saker vi ångrade så är det mellan oss. Sen har vi ju varit mer eller mindre öppna med vissa saker och jag pratar med vissa vänner. Men det är ju inte för att det ska spridas med vinden liksom. Sen om jag nu skulle vara bitter på män, så är väl kanske inte det så konstigt heller. De har inte direkt behandlat mig väl...men jag är inte det. Man kan ju inte döma alla över en kam. Jag vill gärna döma en människa utefter individen och om jag nu skulle vara bitter på männen, varför ge sig på deras flickvänner? Eller är jag en så stark påverkan att de gör vad jag säger?!! Ha ha ha! "Knulla runt"... Vad innebär det då? Att jag varje gång går ut följer med någon hem? Vilken tur att jag inte går ut så ofta då... Fattar ni vilken vandrande smitthärd av billighet jag skulle vara då!!!

Hösten har varit tung! Jag har flyttat! Byggt ett eget liv med mina barn. Kämpat med ekonomi och jobb. jag har kämpat för att vara en god Ex-fru och jag vill tro att jag lyckats. Bara att komma ifrån varandra gjorde ju oss båda gladare. Sonen blev sjuk och vi uppslukades av honom. Det var där allt fokus lades och det hjälpte mig vidare i processen. Vi samarbetade mot det gemensamma målet - att han skulle bli frisk! Han blev det, eller rättare sagt, han fick kontroll över sjukdomen. Den resan gjorde att jag tog mig förbi mitt agg gente mot maken. Vi firade visa delar av julen tillsammans och även nyår. Jag såg delar av honom som jag inte sett på många år. Diskussioner uppstod... Det är snart dags att skiljas fullt ut, i mars. Hur ska vi göra? Jag har hört att det är många som är särbos... Inget vi diskuterade seriöst, men vi började träffas igen. Dotter blev sjuk (eller vi väntar ju på provsvar) och åter går vi in i en oro. Men i hans närhet klarar jag det. Någonstans börjar jag bygga upp ett hopp... En möjlighet... Han verkar trivas... Min ekonomiska situation börjar sakta lösa sig! Det skulle kunna bli bra! Sen får jag då veta, det jag oroat mig för till och från under några år. Misstankar som fanns reda då vid undersökningen men som inte togs på allvar, prov som visade att man inte behövde oroa sig. Det föll in i det förflutna... Till nu... Positivt provsvar och omedelbar reaktion. Ignorera, det är bra! Jag gick in i vänner runt omkring! Försökte vara ett stöd för dem, gick på fest, ordnade fest. Njöt av tid med Exet, barnen... Till förra veckan! Då tog orken slut... Tårar, tårar, tårar... Men hålla god min, det kan jag! Sov med Exet, njutbart!! Men på något vis känslokallt från hans sida... Det går inte längre! Jag söker hjälp... Måste får klart i mitt huvud vad som händer. Åker hem till Exet förklarar att jag fortfarande älskar honom, men att han måste bestämma sig. Han kan inte leka med mitt hjärta som han gör nu, han utnyttjar ju mig... Kommer till den punkten då jag ska berätta resten, då jag ska berätta om provsvaren... Hinner inte.. Han berättar att han träffat någon. Varför delar han då säng med mig?!!! Jag går... Kan inte se honom! Hjärtat går sönder... Hem, stänga in mig, kräks, gråter.... Tackar Gud att jag inte har barnen de här dagarna! Känner mig ensammast i världen!!! Ändå vägrar jag att svara i telefon, eller träffa någon... Vill inte visa mig svag, det är inte jag... Men ut måste det! Det fick bli så här... Jag brukar ju annars inte skriva så här på sidan, men nu blev det så... (så nu göder jag mina egna rykten antar jag...)