När det där oförlåtliga hände, när jag behövde stöd från min vän. Då valde ju han att lämna telefonen till sin flickvän. Det gjorde ont! Att hon sedan tror sig veta bästa och tro att jag vill ha med henne att göra är ju en annan sak och jag var väl kanske inte tydlig i den frågan heller. Min reaktion var ju att bli besviken på honom... Det berättade ju givetvis han för henne vilket resulterat i mängder av otrevliga mail under hösten. Jag har inte gjort henne något... Det enda jag gjort är att hålla hårt i min vän. Men hon lyckades, hon fick mig att tro saker om honom. Att han utelämnade mig helt och fullt. Att jag inte hade något värde för honom, inte på det viset jag höjer honom. Jag var besviken och gjorde väl så han försvann...
Så dessa rykten... Att man liksom inte kan öppna munnen utan att det blir något tok. Människor tycker om att prata, gotta sig i skvaller.
- Jag var skild en månad innan vi lämnade in pappren
- Maken var otrogen och lämnade mig för att Jag inte var en god fru
- Jag var otrogen och lämnade Maken för att han misshandlade mig
- Jag är bitter på alla män därför drar jag med deras respektive på raggrundor
- Jag knullar uppenbarligen runt med allt och alla...
Hösten har varit tung! Jag har flyttat! Byggt ett eget liv med mina barn. Kämpat med ekonomi och jobb. jag har kämpat för att vara en god Ex-fru och jag vill tro att jag lyckats. Bara att komma ifrån varandra gjorde ju oss båda gladare. Sonen blev sjuk och vi uppslukades av honom. Det var där allt fokus lades och det hjälpte mig vidare i processen. Vi samarbetade mot det gemensamma målet - att han skulle bli frisk! Han blev det, eller rättare sagt, han fick kontroll över sjukdomen. Den resan gjorde att jag tog mig förbi mitt agg gente mot maken. Vi firade visa delar av julen tillsammans och även nyår. Jag såg delar av honom som jag inte sett på många år. Diskussioner uppstod... Det är snart dags att skiljas fullt ut, i mars. Hur ska vi göra? Jag har hört att det är många som är särbos... Inget vi diskuterade seriöst, men vi började träffas igen. Dotter blev sjuk (eller vi väntar ju på provsvar) och åter går vi in i en oro. Men i hans närhet klarar jag det. Någonstans börjar jag bygga upp ett hopp... En möjlighet... Han verkar trivas... Min ekonomiska situation börjar sakta lösa sig! Det skulle kunna bli bra! Sen får jag då veta, det jag oroat mig för till och från under några år. Misstankar som fanns reda då vid undersökningen men som inte togs på allvar, prov som visade att man inte behövde oroa sig. Det föll in i det förflutna... Till nu... Positivt provsvar och omedelbar reaktion. Ignorera, det är bra! Jag gick in i vänner runt omkring! Försökte vara ett stöd för dem, gick på fest, ordnade fest. Njöt av tid med Exet, barnen... Till förra veckan! Då tog orken slut... Tårar, tårar, tårar... Men hålla god min, det kan jag! Sov med Exet, njutbart!! Men på något vis känslokallt från hans sida... Det går inte längre! Jag söker hjälp... Måste får klart i mitt huvud vad som händer. Åker hem till Exet förklarar att jag fortfarande älskar honom, men att han måste bestämma sig. Han kan inte leka med mitt hjärta som han gör nu, han utnyttjar ju mig... Kommer till den punkten då jag ska berätta resten, då jag ska berätta om provsvaren... Hinner inte.. Han berättar att han träffat någon. Varför delar han då säng med mig?!!! Jag går... Kan inte se honom! Hjärtat går sönder... Hem, stänga in mig, kräks, gråter.... Tackar Gud att jag inte har barnen de här dagarna! Känner mig ensammast i världen!!! Ändå vägrar jag att svara i telefon, eller träffa någon... Vill inte visa mig svag, det är inte jag... Men ut måste det! Det fick bli så här... Jag brukar ju annars inte skriva så här på sidan, men nu blev det så... (så nu göder jag mina egna rykten antar jag...)
6 kommentarer:
Styrkekramar!!! <3
Väldigt bra skrivet!! Önskar jag kunde avlasta på något sätt. *kram* //Mia
Kram Maria!! Kärleken är sån..Man vet först vad man har/haft när man mister någon på riktigt. Man ska aldrig ta något eller någon förgiven. Kram och lycka till!!/ En gammal vän.
Visst är det så!
Men inte i något av fallen ovan har jag tagit någon förgiven....
Men vi kan ju diskutera det närmare om jag nu visste vem du var ;)
Det var menat som tröstande ord..Förstå mig rätt-det kommer bli lättare med tiden. Och vem vet, snart kanske din drömprins står utanför dörren? :)
Tackar för dina inlägg!! Det är ju trevligt att veta att det finns läsare som jag inte vet om :)
Klart det blir lättare! Tiden läker ju de flesta sår även om ärren fortfarande finns där. Gäller att ha tålamod, det är ju ord vi tröstar våra vänner med :) Det gör ju jag med, men det är ju inte det lättaste att ta till sig när man är mitt i det....
Sen är jag ju inte ute efter någon drömprins...
Skicka en kommentar