Så tillslut...

sa kroppen ifrån - IGEN!

Jag har ju haft känningar de senaste veckorna. Vet att jag medvetet planerat massor av saker för att hålla tankar och funderingar borta. Men nu gick det inte längre... Kände av redan på fredagens eftermiddag då jag kunnat strypa Exet. Egentligen inte för något han gjort, utan bara för att han fanns liksom.

Helgen har dock varit mycket trevlig. Fredagen var lugn, min plan var att förbereda så mycket som möjligt till lördagens fest men en vän behövde mig mer så det slutade med att det blev djupa diskussioner vid köksbordet inpå småtimmarna. Sonen var på disco och Dotter hade två fjortisar på övernattning Frågan är ju om det är i mina försök att hjälpa andra, som jag även öppnar upp mina egna känslor. Tror ju annars att jag låter dem vara. Menar inte att jag förtränger dem. För det gör jag inte, men jag liksom lämnar dem ifred *asg*

Hur som helst så blev det ju en sen sovmorgon och en del stress för att få ordning på lägenheten till kvällen. Mat, lekar och barnens packning avlöste varandra. Exet hämtade barnen och lämnade även sitt PS med Sing star som jag tänkte kanske kunde behövas senare. Gästerna började droppa in och trots att jag var sen och i sista minuten så hann allt bli färdigt. Vissa var dessutom försenade så jag hann med att se de gäster som kom, kunde ge dem lite tid och småprat. Det var en spännande konstellation, där nästan ingen av mina gäster hade träffats förr. Det verkade dock fungera väl, trots att det blev några längre tysnader mellan varven. Jag är supernöjd med kvällen och hoppas att mina gäster är det samma. Det blev utgång med två av tjejerna som blev kvar.

Söndagen fylldes av massor av ångest, inte bara min egen utan även flera av mina vänner mådde dåligt. Man lyssnar, försöker trösta, ge råd.... Man tror att sin egen smärta försvinner om man känner sig behövd. Vad man kan lura sig själv, in i det sista... Ända tills man ligger där i sin ensamhet. När tankarna kommer ikapp, men känner hur den mentala handen sluts mot strupen och luften börjar ta slut. Man sluter ögonen och bilder flimrar på ögonlocken. Famlar mig upp... Rusar i blindo mot toaletten, slår tån i hallmöbeln, snyftar till, gråten är nära. Magen töms, effektivt och kvar ligger man som en våt fläck på badrummets golv. Kinderna är våta, halsen svider. Sakta försöker man resa sig, det går inte... Gråtande och skakande, kryper... Sängen är åter kall... Upprepar detta ett par gånger, tittar på klockan... 2 timmar kvar....