lördag, februari 23, 2013

När 2 blir 1.....

När man träffar någon, någon man kommer att tycka väldigt mycket om. Så tänker man inte så mycket på framtiden osv. Man vill bara spendera tid tillsammans, lära känna och njuta. När man sedan kommer till den punkten att man vet att det kommer vara vi. Då måste man fatta alla dessa svåra beslut. Man måste ta ställning och bestämma vilken väg man ska gå. Redan från dag 1 så var Mannen och jag mycket tydliga med vilka krav vi hade. Vi hade båda erfarenheter och visste vad vi inte ville gå igenom flera gånger. Vi visste vart vi ville komma och vilket liv vi ville ha. Vad gällde våra barn så gick de först. De fick vara med och bolla varje beslut vi tog. När vi skulle bli grannar, som ett första steg till samboende, så pratade vi och analyserade detta med alla 5. De fick lämna sina åsikter och synpunkter. Vi svarade på de frågor vi kunde eller så hjälptes vi åt att ta reda på svaren. Det samma när vi till slut bestämde oss för att köpa hus. De som ville fick följa med på varje husvisning, de fick tycka och tänka och vi diskuterade tillsammans allt som var bra och dåligt. Tog reda på busstider, promenadvägar till skolan osv. Mig veterligen var alla nöjda med den bostad vi tillslut flyttade till. Den var perfekt då alla fick varsina rum och det fanns möjlighet att umgås på stora ytor samtidigt som det alltid finns plats för att stänga in sig och vara ifred. Men då kommer problemen... För att bo tillsammans kräver respekt. Det är inte det lättaste att försöka få förståelse i. Man kan kanske inte spela musik på högsta volym sent på kvällen då andra vill sova, man kanske inte behöver sitta med mobiltelefonen vid matbordet när vi alla sitter för att äta, man bör kanske duka av och städa undan om man tagit med sig tallrikar och glas till olika platser i huset, vill man ha tvätten tvättad så bör man lägga den i tvättkorgen osv Listan kan göras lång över saker som för mig är normalt sunt förnuft. saker som är enkla att göra för allas trevnad. Ändå skapar de konflikt... Tydligen så är det vi, de vuxna som, likt en hemhjälp ska serva och upplysa om allt. Vi ska gå efter och påminna om disk, tvätt och vad det nu kan vara. När man är 17 år, när man snart ska flytta hemifrån, då bör dessa saker inte vara ett problem. När man är 11 och 13 så kan man kanske behöva visst stöd. Men det är inga konstigheter. Hur som, med dessa "regler" så blir det för jobbigt att bo hos oss. Det blir jobbigt att hjälpas åt att skapa trivsel. Då väljer man att flytta.... Det är enkelt att bara ta sin väska och bo hos sin andra förälder istället. Man lämnar sitt möblerade rum, med den smutsiga tvätten i högar på golvet, med ledsna blommor i fönstret, disk på skrivbordet. Det går några veckor och man meddelar att man inte kommer att flytta tillbaka just nu, men kanske sen. Men när är sen då? Adressändringar görs, underhåll upprättas, allt görs klart. Man kommer inte och hälsar på och det är knappt så man hör av sig. Någon annan blir intresserad av rummet, det som nu stått obebott i veckor och månad, där ingen tagit reda på något. Självklart! Vill du flytta in dit så är det ok, men kolla upp med den som äger sakerna. De sköter det där sinsemellan, men jag följer kommunikationen eftersom jag vill se att det sköts snyggt. Rumsflytt sker, saker packas... Nu kommer reaktionen, nu är man sur för att någon annan vill ha rummet. Det där rummet som man inte vill bo i själv, det där rummet som man bara struntat i. Men varför sur? Tänker du flytta tillbaka? Nej... Någon annan sorterar din skitiga tvätt, tar hand om dina vissna blommor och din smutsiga disk. Någon annan packar dina saker och dina kläder i ordentliga lådor. Men vi är tydligen ego som låter någon annan flytta in i just det rummet. Det är inte lätt att vara tonårsförälder, det är absolut inte lätt att vara den "nya" vuxna i en tonårsfamilj. Men man måste hjälpas åt, det är allas ansvar, men det kräver tålamod som en envis oxe.....

Inga kommentarer: