Vilken natt!! Regelbundna värkar i ett par timmar för att sedan lugna ner sig. Sen igång igen! Har hållit på så här i över en månad och det gör ju att man känner sig lite less. Det är väl klart att jag vill att bebisen ska stanna där inne så länge det bara går men till vilket pris. Nu börjar rädslan komma, att jag kommer vara så utmattad att det av den anledningen blir komplikationer när det väl blir dags. Inte för att bebisen kommer för tidigt. Både barnmorska och förlossning lugnar och förklarar att om jag känner mig så trött så ska jag få något att sova på. Men vad 17! Vill väl inte trycka i mig massa sömntabletter som går direkt in till bebisen! Litet dilemma det där... Jag känner mig ju lugn inför stundande förlossning och ser ingen anledning att oroa sig. Det har jag inte gjort sedan jag väl kommit till insikt att allt var bra i magen och att de har koll på oss. Men nu kommer det lite dryga tankar mellan varven. Sen är det ju det där med mitt blod också. Har ju någon konstig undergrupp som vid tidigare graviditet varit lite problematisk. Hittills har det varit lugnt i denna graviditet men det är ju vid förlossningen det kan bli lite struligt. Inte heller något jag gått och oroat mig för. Men nu börjar jag ju så klart med det också. Antar att det hör till, hormoner och modersinstinkt blandat i en härlig cocktail.
Har boat klart iaf, bara vagn till mini som saknas. Men känns inte som att det är sådan brådska. Många fina vagnar på blocket och när bebisen väl kommit så kan man ju rikta in sig lite efter könet med. Däremot har jag inte packat någon BB-väska. Den ska vara färdigpackad innan vecka 30 sägs det. Men vad ska man hålla på och släpa för?! Antingen går allt bra och man åker hem relativt fort. Eller så blir man kvar och då åker ju pappa hem och kan hämta saker. Ta med kortlek, musik som får dig att må bra, tofflor och morgonrock, smink (!! ), kläder till dig, bebis och pappa mm och mm Alla dessa listor och borden bör ju stressa! Åtminstone de som aldrig fött barn tidigare. Man vill göra rätt och har en bild om hur det ska vara liksom. Sjukt vilken skillnad det ändå är på min inställning nu mot för med min Dotter som var först. Men så är det också nästan 16 år sedan.... Man bör ju ha mognat lite sedan dess.
Nå väl... Nu är det dags att väcka Sonen till en dag i skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar