Saknar...

Vet inte för vilken dag i ordningen som jag ligger i sängen och funderar över meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Varför ska man finnas?

Jag tackar alla mina vänner som verkligen har ställt upp. Vännerna M och N som alltid funnits via sms, msn och FB. För en fylla, fika eller promenad (även om jag varit för svag för det så har erbjudandet funnits) Vännen J som när jag inte svarat i telefonen, kommer och våldgästar och bokstavligen släpar upp mig ur sängen och trycker i mig mat. Släpar med mig på sociala tillställningar där jag verkligen inte kan rymma in i min sjuka värld.

Jag vill även tacka min Exman, som ställer upp mer än han behöver. Med handlingar, matlagning, städning och även värme vissa nätter när ensamhet och ledsamhet känns för jobbig.

Sen så klart mina underbara små, som låter mig sova. Som hjälper varandra med saker när jag inte orkar. Som bara ger en tröstande kram. Jag älskar er mer än ni kan ana!!!

Sen måste jag ju ge en eloge till dem som inte vet hur jag mår, hur de ändå har tålamodet med den totalt ostabila människa. Som helt plötsligt slutar heja på affären och tittar i marken. Som inte svarar i telefonen, men skickar ett sms 3 sekunder efter. Som är förvirrad och knappt vet vilken dag det är, ger fel tider, datum....

Jag vill även tacka alla er som läser här. Några som ger tröstande kommentarer, andra som ger sig tillkänna genom besöksräknaren. Det gläder att ni läser även om jag kan tänka mig att det inte är så underhållande läsning just nu....

Slutligen måste jag ju säga att JAG SAKNAR ER TVÅ, MINA UNDERBARA!!! Vill känna era armar, gråta mot er axel, höra era tröstande ord. Bara känna er närhet i tystnaden, vetskapen att ni finns och att jag vet att ni förstår utan att jag säger något. Hur ni ser i mina ögon, trots att jag säger att det är bra. Att ni hör i min röst, fast jag sväljer gråt. Jag vet att ni finns där, bara ett klick bort. Men....